Fan vad jag är irriterad på dig!
Du vet att jag är uppe på msn på söndagskvällarna och då hade du mage att logga in och dessutom kalla dig för CHAMPION. Jag blev jätteirriterad på det. Nu för första gånger går du och vinner en jävla tävling. Det bevisar bara vad jag trodde först. Att du valde golfen före mig. Vilket är jävligt patetiskt eftersom det bara bevisar hur svag du är eftersom du inte klarar av att både ha en flickvän och spela golf.
Fan vad irriterad jag är. Helst av allt vill jag bara ringa dig och säga att du är patetisk men jag spry galla över dig i bloggen istället för på ett sätt känns det som om du då vet vad jag tycker om dig fast jag vet att du inte läser här.
Jag unnar dig ingen lycka alls efter vad du har gjort mot mig. Jag hatar din jävla golf. Jag kan inte förstå att du valde den framför mig. Jag hade aldrig gjort så mot dig. Jag valde alltid dig i första hand.
Varför kunde du inte spela bra och vara tillsammans med mig? Jag hatar din jävla tränare som tror att han är någon jävla psykolog som säger till dig att du inte kan spela golf om du är olycklig samtidigt. Han han inte ens träffat mig och jag kan inte förstå hur han kan ge dig goda råd utan att ens ha träffat mig. Precis som om det är mitt fel att du spelar kasst.
Det är jävligt svagt av dig att inte klara av att spela bra och ha en flickvän samtidigt men jag får väl acceptera att du skyller allt på mig. Apa!
Sen när du är 30 år och vill skaffa barn och familj så kan du se hur jävla mycket lycka du får ut av dina golfklubbor. Helvete vad arg jag är. Och jag som borde plugga. Skit också!
Jag måste lugna ner mig nu... kanske ska göra lite mental träning. Dessutom bara så du vet så ska jag på date! Skit ner dig! Och dra åt helvete också för den delen. Hur kan kan du trycka upp champion i ansiktet på mig sådär när du vet hur jävla kasst jag mår. Det är precis som om jag skulle ringa dig och säga att bara så du vet så träffade jag en kille i lördags och han är helt jävla fantastisk. Men det gör jag inte. För jag är inte lika svag och patetisk som du. Och när jag väl är det så kan jag i alla fall erkänna det!
Fan vad irriterad jag är. Helst av allt vill jag bara ringa dig och säga att du är patetisk men jag spry galla över dig i bloggen istället för på ett sätt känns det som om du då vet vad jag tycker om dig fast jag vet att du inte läser här.
Jag unnar dig ingen lycka alls efter vad du har gjort mot mig. Jag hatar din jävla golf. Jag kan inte förstå att du valde den framför mig. Jag hade aldrig gjort så mot dig. Jag valde alltid dig i första hand.
Varför kunde du inte spela bra och vara tillsammans med mig? Jag hatar din jävla tränare som tror att han är någon jävla psykolog som säger till dig att du inte kan spela golf om du är olycklig samtidigt. Han han inte ens träffat mig och jag kan inte förstå hur han kan ge dig goda råd utan att ens ha träffat mig. Precis som om det är mitt fel att du spelar kasst.
Det är jävligt svagt av dig att inte klara av att spela bra och ha en flickvän samtidigt men jag får väl acceptera att du skyller allt på mig. Apa!
Sen när du är 30 år och vill skaffa barn och familj så kan du se hur jävla mycket lycka du får ut av dina golfklubbor. Helvete vad arg jag är. Och jag som borde plugga. Skit också!
Jag måste lugna ner mig nu... kanske ska göra lite mental träning. Dessutom bara så du vet så ska jag på date! Skit ner dig! Och dra åt helvete också för den delen. Hur kan kan du trycka upp champion i ansiktet på mig sådär när du vet hur jävla kasst jag mår. Det är precis som om jag skulle ringa dig och säga att bara så du vet så träffade jag en kille i lördags och han är helt jävla fantastisk. Men det gör jag inte. För jag är inte lika svag och patetisk som du. Och när jag väl är det så kan jag i alla fall erkänna det!
Jag vet att du har gjort fel!
När vi pratade i söndags kände jag så himla tydligt att det som hänt är fel... fel fel fel.
Allt du sa gjorde så fruktansvärt ont i mig.
När du sa att du funderar på om du har fattat rätt beslut så kan jag inte sluta hoppas på att du ska ångra dig. Jag älskar dig! Snälla kom tillbaka. Jag vet att vi hör ihop. Jag vet att det alltid ska vara vi.
När du sa att du var rädd för att jag skulle lämna dig om 5 år så kan jag säga att jag aldrig skulle göra det. Jag har bara älskat dig mer och mer för varje år som har gått och det spelar ingen roll om du var arbetslös, snickare, VD på Volvo eller golfinstruktör. Jag älskar dig inte för vad du gör utan för vem du är. För mig spelar det ingen roll vad du gör. Jag vet att du trodde det men det var inte sant. För mig är det viktigt med en bra utbildning för att jag inte vill vara beroende av någon annan. Jag vill kunna köpa dig fina saker. Jag vill kunna ge mina barn precis vad dom vill ha. Jag ville att vi skulle kunna åka på semester. Men mest av allt ville jag vara med dig. Jag hade kunnat jobba i kassan på ICA om jag bara hade fått vara med dig. Inget annat spelar ju någon roll.
När du säger att du saknar mig brister det i mitt hjärta. Jag vill bara kasta mig om halsen på dig och säga att allt kommer att bli bra igen. Jag saknar din doft.
När du sa att du behövde vara själv och fixa saker i ditt liv frågade jag om jag inte kunde få vara med men du svarade nej. Jag vill så väldigt gärna vara en del av ditt liv. Jag vill älska dig och jag vill att du ska älska mig.
När du kramade mig och jag fick känna din kropp emot min och hur gott du luktade önskade jag att allt kunde bli bra igen.
När du frågade om jag skulle komma över dig och jag svarade att jag var tvungen sa du att du inte skulle komma över mig och att du fortfarande skulle ha känslor kvar för mig om 10 år. När du sa det blev jag så förvirrad att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag trodde att du fortfarande ville vara ihop med mig. Jag har förlorat det absolut bästa i hela mitt liv. Jag tänker på dig hela tiden.
När jag sa att jag drömde att vi blev ihop igen och att det jag för jävligt att vakna igen började du gråta och jag tog dig i handen och du höll kvar den. Du sa att det var svårt för dig också men jag kan inte förstå varför du gör såhär. Varför gör du slut med mig?
När jag frågade om vi kunde bli ihop igen svarade du nej. Jag vet att det är fel att vi inte är ihop. Varför kan du inte inse det också?
Allt du sa gjorde så fruktansvärt ont i mig.
När du sa att du funderar på om du har fattat rätt beslut så kan jag inte sluta hoppas på att du ska ångra dig. Jag älskar dig! Snälla kom tillbaka. Jag vet att vi hör ihop. Jag vet att det alltid ska vara vi.
När du sa att du var rädd för att jag skulle lämna dig om 5 år så kan jag säga att jag aldrig skulle göra det. Jag har bara älskat dig mer och mer för varje år som har gått och det spelar ingen roll om du var arbetslös, snickare, VD på Volvo eller golfinstruktör. Jag älskar dig inte för vad du gör utan för vem du är. För mig spelar det ingen roll vad du gör. Jag vet att du trodde det men det var inte sant. För mig är det viktigt med en bra utbildning för att jag inte vill vara beroende av någon annan. Jag vill kunna köpa dig fina saker. Jag vill kunna ge mina barn precis vad dom vill ha. Jag ville att vi skulle kunna åka på semester. Men mest av allt ville jag vara med dig. Jag hade kunnat jobba i kassan på ICA om jag bara hade fått vara med dig. Inget annat spelar ju någon roll.
När du säger att du saknar mig brister det i mitt hjärta. Jag vill bara kasta mig om halsen på dig och säga att allt kommer att bli bra igen. Jag saknar din doft.
När du sa att du behövde vara själv och fixa saker i ditt liv frågade jag om jag inte kunde få vara med men du svarade nej. Jag vill så väldigt gärna vara en del av ditt liv. Jag vill älska dig och jag vill att du ska älska mig.
När du kramade mig och jag fick känna din kropp emot min och hur gott du luktade önskade jag att allt kunde bli bra igen.
När du frågade om jag skulle komma över dig och jag svarade att jag var tvungen sa du att du inte skulle komma över mig och att du fortfarande skulle ha känslor kvar för mig om 10 år. När du sa det blev jag så förvirrad att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag trodde att du fortfarande ville vara ihop med mig. Jag har förlorat det absolut bästa i hela mitt liv. Jag tänker på dig hela tiden.
När jag sa att jag drömde att vi blev ihop igen och att det jag för jävligt att vakna igen började du gråta och jag tog dig i handen och du höll kvar den. Du sa att det var svårt för dig också men jag kan inte förstå varför du gör såhär. Varför gör du slut med mig?
När jag frågade om vi kunde bli ihop igen svarade du nej. Jag vet att det är fel att vi inte är ihop. Varför kan du inte inse det också?
Dag 4 av 60
Idag har det gått 4 dagar på min 60-dagars resa mot ett bättre liv. I söndags var sista gången jag talade med honom. Mån, tis, ons har jag varit så upptagen med saker att jag inte har hunnit stanna upp och tänka. Idag, torsdag kände jag den där obehagliga sorgsna känslan igen. Det var vidrigt. Jag gladde mig ändå att jag hade 3 dagar där jag inte var hysterisk ledsen.
På morgonen fick jag kämpa för att hålla tårarna borta och jag lyckades. Ikväll var jag på tacokväll med 7 av mina bästa vänner som jag har känt sen barndomen. Hälften av oss har pojkvän och det stack lite i mitt hjärta när alla pratade om hur lyckliga dom var.
jag saknar honom något fruktansvärt. Allt jag gör, allt jag ser påminner om honom. Allt från låten på radion till en annons i tidningen. Jag kan inte fatta att jag har förlorat min absolut bästa vän och den person som jag älskade så fruktansvärt jävla mycket.
På morgonen fick jag kämpa för att hålla tårarna borta och jag lyckades. Ikväll var jag på tacokväll med 7 av mina bästa vänner som jag har känt sen barndomen. Hälften av oss har pojkvän och det stack lite i mitt hjärta när alla pratade om hur lyckliga dom var.
jag saknar honom något fruktansvärt. Allt jag gör, allt jag ser påminner om honom. Allt från låten på radion till en annons i tidningen. Jag kan inte fatta att jag har förlorat min absolut bästa vän och den person som jag älskade så fruktansvärt jävla mycket.
Ett psykfalls bekännelse
Jag hade sagt till mina vänner att dom skulle stoppa mig om jag ringde till honom och det gjorde dom men jag ringde ändå. När jag hade druckit alldeles för många GT. Jag var full, han var ute och ville inte prata med mig. Det var ingen lysande kombination. Jag blev helt till mig som jag naturligtvis hade blivit även om jag var nykter men nu kunde jag inte stoppa alla känslor som bubblade inom mig.
- Dra åt helvete skickade jag i ett sms som han inte svarade på. Detta gjorde mig helt galen och jag skrev att jag ångrade att jag någonsin hade träffat honom. Dessutom skrev jag att jag hoppades att han skulle ruttna i helvetet mm. För att göra saken ännu värre ringde jag typ 10 gånger och han la antingen på luren i örat på mig, sa att han inte ville prata med mig eller så svarade han inte alls.
Vilken oerhört lyckad kväll med andra ord!
Jag behöver väl inte ens skriva att jag skäms. Egentligen ville jag inte alls skriva det här i bloggen för att jag skäms så mycket men jag tvingar mig till att göra det ändå så att jag verkligen ska förstå hur jävla onödigt det var.
Efter att jag hade insett att kvällen skulle bli misslyckad åkte jag hem. Vilken tur för lite senare hade han dykt upp på det stället där jag hade varit tidigare under kvällen. Jag hade inte velat veta vad jag hade gjort om han hade dykt upp där när jag fortfarande var kvar.
Jag ringde och bad om ursäkt idag. Sen bad jag att få ta en promenad med honom. Jag ville inte att det sista han skulle minnas av mig var en helt hysterisk jag som dessutom var stupfull. Han sa att vi kunde göra det och skulle ringa mig lite senare under eftermiddagen. Jag har väntat hela dagen och nu för en stund sedan ringde han så nu ska vi snart ta en promenad. Jag vet inte direkt vad jag vill säga men det löser sig nog.
Efter det ska jag verkligen inte ringa igen. Jag ska ge mig själv det löftet och jag ska hålla det. Inspiration fick jag av en av de böcker jag läser. Där stod det att man inte ska höra av sig på 60 dagar och efter det kommer man antagligen inte känna något behov av att ringa. Det är det som är meningen i alla fall. För att verkligen sporra mig själv ska jag rita upp 60 rutor på ett papper och kryssa för en ruta varje dag. Då kan man ju inte bryta löftet.
- Dra åt helvete skickade jag i ett sms som han inte svarade på. Detta gjorde mig helt galen och jag skrev att jag ångrade att jag någonsin hade träffat honom. Dessutom skrev jag att jag hoppades att han skulle ruttna i helvetet mm. För att göra saken ännu värre ringde jag typ 10 gånger och han la antingen på luren i örat på mig, sa att han inte ville prata med mig eller så svarade han inte alls.
Vilken oerhört lyckad kväll med andra ord!
Jag behöver väl inte ens skriva att jag skäms. Egentligen ville jag inte alls skriva det här i bloggen för att jag skäms så mycket men jag tvingar mig till att göra det ändå så att jag verkligen ska förstå hur jävla onödigt det var.
Efter att jag hade insett att kvällen skulle bli misslyckad åkte jag hem. Vilken tur för lite senare hade han dykt upp på det stället där jag hade varit tidigare under kvällen. Jag hade inte velat veta vad jag hade gjort om han hade dykt upp där när jag fortfarande var kvar.
Jag ringde och bad om ursäkt idag. Sen bad jag att få ta en promenad med honom. Jag ville inte att det sista han skulle minnas av mig var en helt hysterisk jag som dessutom var stupfull. Han sa att vi kunde göra det och skulle ringa mig lite senare under eftermiddagen. Jag har väntat hela dagen och nu för en stund sedan ringde han så nu ska vi snart ta en promenad. Jag vet inte direkt vad jag vill säga men det löser sig nog.
Efter det ska jag verkligen inte ringa igen. Jag ska ge mig själv det löftet och jag ska hålla det. Inspiration fick jag av en av de böcker jag läser. Där stod det att man inte ska höra av sig på 60 dagar och efter det kommer man antagligen inte känna något behov av att ringa. Det är det som är meningen i alla fall. För att verkligen sporra mig själv ska jag rita upp 60 rutor på ett papper och kryssa för en ruta varje dag. Då kan man ju inte bryta löftet.
Häftig tanke
I boken som jag läser nu finns små meningar som dom kallar "häftig tanke".
I ett avsnitt som handlar om att man försöker dyka upp på ställen där han kan tänkas vara säger författaren:
- Din kommande pojkvän kommer inte att dyka upp utanför ditt ex hus så varför ska du göra det?
Det är så skönt att läsa om sådant som man själv upplever. Jag vill ju inget hellre än att stöta ihop med honom och jag har till och med funderat på att åka till hans hus och gömma mig i buskarna för att ev. få se honom. Hur desperat är inte det? Boken säger i alla fall att det är bra att man inser att man har ett problem. Det är ett steg på vägen.
En annan häftig tanke som har etsat sig fast är:
- Till och med Halle Berry har blivit dumpad. (Vilken idiot gjorde något så dumt?)
Jag har varit på vippen att ringa flera gånger idag men jag har försökt memorera något som jag läste i boken. En alkolist kan inte bli frisk om han dricker en flaska sprit en gång i veckan. Det är likadant med ett brustet hjärta. Man måste kapa alla band....
Det är en väldigt bra bok..
I ett avsnitt som handlar om att man försöker dyka upp på ställen där han kan tänkas vara säger författaren:
- Din kommande pojkvän kommer inte att dyka upp utanför ditt ex hus så varför ska du göra det?
Det är så skönt att läsa om sådant som man själv upplever. Jag vill ju inget hellre än att stöta ihop med honom och jag har till och med funderat på att åka till hans hus och gömma mig i buskarna för att ev. få se honom. Hur desperat är inte det? Boken säger i alla fall att det är bra att man inser att man har ett problem. Det är ett steg på vägen.
En annan häftig tanke som har etsat sig fast är:
- Till och med Halle Berry har blivit dumpad. (Vilken idiot gjorde något så dumt?)
Jag har varit på vippen att ringa flera gånger idag men jag har försökt memorera något som jag läste i boken. En alkolist kan inte bli frisk om han dricker en flaska sprit en gång i veckan. Det är likadant med ett brustet hjärta. Man måste kapa alla band....
Det är en väldigt bra bok..
Why haven't you moved on yet?
Ibland när jag inte har ngt för mig hänger jag på Facebook och där kan man få fortune cookies... Inte för att jag direkt tror på dom men idag fick jag en där det stod:
-Why haven't you moved on yet?
Det kan man ju verkligen fråga sig. Att det skulle vara så svårt att gå vidare. Det trodde jag aldrig. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig en sådan smärta som jag känner nu.
Det är fredag kväll och jag var helt slut efter jobbet. I vanliga fall brukade vi alltid hyra film eller bara mysa på fredagskvällarna. Jag saknar det. Jag var på vippen att ringa honom ikväll men hindrade mig i samma stund som jag fick ett sms av min killkompis som alltid stöttar mig. Jag tog det som ett tecken och ringde inte.
Istället sitter jag helt hysteriskt och spanar in min statistik för min andra blogg. Man kan se ip-adressen till den men man har ju ingen som helst aning om vem adresserna tillhör. Jag råkar dock veta hans och har därför stor koll på när han är hemma och när han tänker på mig. Igår byttes dock de sista siffrorna och idag började en adress på samma siffror som hans medan de tre senare sifferkombinationerna var utbytta. Jag undrar om det är hans ip-adress som har ändrats (det kan dom göra) eller om det är någon helt annan.
Mitt upp i allt funderande kring ip-adresser kom jag på mig själv med att fråga vad fan jag sysslar med. Jag är besatt av tankar som: vad gör han? tänker han på mig? ångrar han sig? har han träffat någon annan? osv...
I en bok jag läser nu ger man handfasta råd som:
- Han älskar dig inte tillräckligt för att vara tillsammans med dig
- Han har funderat länge på att göra slut och tillslut bestämt sig för att ta steget. Han kommer inte att ångra sig.
- Om han hade ångrat sig så hade han ringt dig och talat om det.
- Anledningen till att han inte ringer är för att han inte vill det. Han älskar dig inte. Han har gått vidare
Det är råd som man behöver höra kontinuerligt för att påminna sig själv om att han verkligen inte kommer att ångra sig. Jag kan inte förstå att jag fortfarande hoppas på det.
Men det är klart att det är extra jobbigt nu under sommaren när alla åker på semester med sina pojkvänner och alla ser så jävla lyckliga ut så jag tror att jag kräks.
-Why haven't you moved on yet?
Det kan man ju verkligen fråga sig. Att det skulle vara så svårt att gå vidare. Det trodde jag aldrig. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig en sådan smärta som jag känner nu.
Det är fredag kväll och jag var helt slut efter jobbet. I vanliga fall brukade vi alltid hyra film eller bara mysa på fredagskvällarna. Jag saknar det. Jag var på vippen att ringa honom ikväll men hindrade mig i samma stund som jag fick ett sms av min killkompis som alltid stöttar mig. Jag tog det som ett tecken och ringde inte.
Istället sitter jag helt hysteriskt och spanar in min statistik för min andra blogg. Man kan se ip-adressen till den men man har ju ingen som helst aning om vem adresserna tillhör. Jag råkar dock veta hans och har därför stor koll på när han är hemma och när han tänker på mig. Igår byttes dock de sista siffrorna och idag började en adress på samma siffror som hans medan de tre senare sifferkombinationerna var utbytta. Jag undrar om det är hans ip-adress som har ändrats (det kan dom göra) eller om det är någon helt annan.
Mitt upp i allt funderande kring ip-adresser kom jag på mig själv med att fråga vad fan jag sysslar med. Jag är besatt av tankar som: vad gör han? tänker han på mig? ångrar han sig? har han träffat någon annan? osv...
I en bok jag läser nu ger man handfasta råd som:
- Han älskar dig inte tillräckligt för att vara tillsammans med dig
- Han har funderat länge på att göra slut och tillslut bestämt sig för att ta steget. Han kommer inte att ångra sig.
- Om han hade ångrat sig så hade han ringt dig och talat om det.
- Anledningen till att han inte ringer är för att han inte vill det. Han älskar dig inte. Han har gått vidare
Det är råd som man behöver höra kontinuerligt för att påminna sig själv om att han verkligen inte kommer att ångra sig. Jag kan inte förstå att jag fortfarande hoppas på det.
Men det är klart att det är extra jobbigt nu under sommaren när alla åker på semester med sina pojkvänner och alla ser så jävla lyckliga ut så jag tror att jag kräks.
Vänner
Dagen har varit kass. Jag har tänkt på honom i stort sett hela dagen. Jag var väldigt nära att ringa men istället smsade jag min killkompis och bad honom hindra mig. Han säger alltid rakt ut vad han tycker och det är fruktansvärt skönt att få höra:
- Han vill inte ha dig
- Du är inte hans drömtjej
- Han vill inte att du ska ringa
Så fick jag ett sms tillbaka där det stod att det bara kommer att förlänga processen om jag hör av mig så jag sket i det.
Idag fyllde en kompis år och vi var hemma hos henne och åt tårta. Det hjälpte att höra mina kompisar snacka skit om honom... Nu mår jag bättre!
- Han vill inte ha dig
- Du är inte hans drömtjej
- Han vill inte att du ska ringa
Så fick jag ett sms tillbaka där det stod att det bara kommer att förlänga processen om jag hör av mig så jag sket i det.
Idag fyllde en kompis år och vi var hemma hos henne och åt tårta. Det hjälpte att höra mina kompisar snacka skit om honom... Nu mår jag bättre!
6 sidors ält
Konversationen över msn igår ledde absolut ingenstans. Snarare gjorde den mig ledsen. Varför tog jag bort blockeringen? Jo för att jag ville att han skulle prata med mig och det gjorde han. Skit också.
Under hela konversationen så kändes det som om han skyllde vårt uppbrott på mig och sa i princip att jag inte hade gett honom tillräckligt med uppmärksamhet osv. Jag blev så trött på allt att jag inte ens orkade besvara det.
Utvalda delar av konversationen:
Jag säger (21:58):
men du kontaktar mig och frågar hur jag mår och sen säger du att du ska äta. varför?
Jag säger (21:58):
vill du höra att jag ligger och gråter så att du mår bättre sen?
Han säger (21:59):
1. du frågade ju faktiskt vad jag gjorde. 2. mår absolut inte bättre av att höra att du gråter, varför säger du så?
Jag säger (22:00):
äsch det känns som om du vill kontrollera så att jag fortfarande mår skit bara
Han säger (22:00):
men självklart ska jag inte besvära dig genom att höra av mig mera....
Han säger (22:01):
sa ju precis att jag inte vill att du ska må dåligt... och att du tror att jag vill kontrollera det innebär ju inte att det är så i verkligheten...
Han säger (22:02):
jag gjorde bara ett tafatt försök att vara trevlig men det skall inte upprepas... jag lovar
det är bara så mkt jag undrar över. men det kanske räcker med att du inte tycker att jag är din drömtjej
Han säger (22:25):
du är alltid välkommen att fråga... det vet du, jag är ledsen bara att jag inte har några bra svar och att det blivit såhär...
Jag säger (22:26):
hur kunde du ångra dig så snabbt? I sthlm sa du ju att du ville flytta ihop?
Han säger (22:27):
problemt var väl att jag inte visste vad jag ville
Jag säger (22:27):
varför sa du en sån sak då? varför fick du mig att tro att du ville leva resten av ditt liv med mig?
Han säger (22:29):
det har vi sagt till varandra länge, och jag både ville och menade det förut... nu vistte jag inte men man säger väl sånt på rutin... antar jag, vet inte riktigt
Han säger (22:29):
okej, detta blir ju inte så bra... jag måste gå och lägga mig nu
Han säger (22:29):
ledsen!
Jag säger (22:30):
fan vad jag avskyr att du är så jävla feg att du aldrig kan svara på mina helvetes jävla frågor
Han säger (22:30):
jo det kan jag göra men inte på msn
Jag säger (22:30):
du kommer aldrig att kunna lösa några problem om du bara springer undan hela livet
Jag säger (22:31):
jag kanske rent av kommer att få det mycket bättre utan dig
Jag säger (22:31):
och nu är jag så jävla arg också
Han säger (22:31):
det får du säkert, jag gjorde väl inte dig glad ändå, verkar ju inte så iaf
Jag säger (22:32):
varför säger du så?
Han säger (22:32):
vad tror du?
Jag säger (22:32):
jag vet inte
Jag säger (22:33):
varför?
Han säger (22:33):
du verkade inte så glad när jag ringde eller kom hem till dig bara men jag har säkert helt fel
Jag säger (22:35):
ja det har du. jag läser en jävligt krävande utbildning som tar så fruktansvärt jävla mycket energi från mig att jag tror att jag ska kvävas och dö av ren utmattning. men jag trodde att jag hade dig där som stöttade mig och som fanns där när jag behövde dig och som uppmuntrade mig
Jag säger (22:35):
men det gjorde du ju inte
Jag säger (22:35):
du stack istället
Han säger (22:35):
det var ju precis det jag gjorde
Jag säger (22:35):
men jag har aldrig varit så lycklig som jag var när du älskade mig
Han säger (22:37):
men du fattade ju aldrig det... du sa ju alltid att jag inte fattade hur jobbigt det var och att jag inte stöttade dig osv...
jag ville ju satsa, jag har ju satsat hela tiden
Jag säger (22:45):
jag med
Han säger (22:45):
jag la iaf ner allt jag hade i oss, alltid
Jag säger (22:45):
och det har inte jag då?
Han säger (22:45):
trodde jag du visste
Han säger (22:46):
jo det har du!
Han säger (22:46):
det vet jag
Jag säger (22:46):
alla säger till mig att det är bäst det som sker men jag vet att det inte är så
Han säger (22:47):
nej jag förstår, jag vet inte heller
jag hatar att du ska vara förvirrad. jag vill bara att du ska säga att du älskar mig men ju mer jag tjatar ju längre bort från mig kommer du
Han säger (22:57):
bäst är att inte ha kontakt
Jag säger (22:58):
nu tog du faktiskt kontakt med mig idag trots att jag sagt att jag inte ville det. igår var faktiskt första gången på 5 veckor som jag kände mig glad och stark igen. det har pågått hela dagen idag också och så kommer du nu och förstör allt igen för nu är jag ledsen igen. jag har för i helevete köpt 5 böcker om hur man tar sig ur en kris när man blir dumpad
Han säger (22:59):
ja jag vet ju att jag inte skulle ha hört av mig, har ju vid upprepade tillfällen sagt att jag är ledsen och att det inte skall upprepas
Jag säger (23:00):
jag vet. men du måste förstå att jag vill inget hellre än att du ska ringa. jag vill bara att du ska höra av dig hela tiden. men jag var tvungen att säga så för annars så kommer jag bara gå runt och vänta på att du ska ringa och det finns ingen möjlighet i världen att jag kan komma över dig då
Jag säger (23:00):
fan vad jag älskar dig
Han säger (23:01):
jag är ledsen!
Jag säger (23:01):
jag gör mig själv till åtlöje här nu. men det spelar ingen roll. jag har alltid varit den jag är med dig och det känns inte som jag behöver låtsas att vara någon annan nu heller
Jag säger (23:02):
JAG SAAAAAAAAAAAAAAAAAAAKNAR DIG!
Han säger (23:02):
nej... det behöver du inte, jag tycker inte att du gör dig till åtlöje... vi behöver inte ha ngn prestige emellan oss
Jag säger (23:03):
jag är så himla ledsen. jag trodde inte man kunde bli så här ledsen. jag är så rädd för att när jag någon gång i framtiden kommer att gifta mig kommer att vara ledsen för att det inte är du som står där
Han säger (23:04):
ja det tror jag ju iofs inte men självklart undrar jag ju också om det är fel beslut osv
Under hela konversationen så kändes det som om han skyllde vårt uppbrott på mig och sa i princip att jag inte hade gett honom tillräckligt med uppmärksamhet osv. Jag blev så trött på allt att jag inte ens orkade besvara det.
Utvalda delar av konversationen:
Jag säger (21:58):
men du kontaktar mig och frågar hur jag mår och sen säger du att du ska äta. varför?
Jag säger (21:58):
vill du höra att jag ligger och gråter så att du mår bättre sen?
Han säger (21:59):
1. du frågade ju faktiskt vad jag gjorde. 2. mår absolut inte bättre av att höra att du gråter, varför säger du så?
Jag säger (22:00):
äsch det känns som om du vill kontrollera så att jag fortfarande mår skit bara
Han säger (22:00):
men självklart ska jag inte besvära dig genom att höra av mig mera....
Han säger (22:01):
sa ju precis att jag inte vill att du ska må dåligt... och att du tror att jag vill kontrollera det innebär ju inte att det är så i verkligheten...
Han säger (22:02):
jag gjorde bara ett tafatt försök att vara trevlig men det skall inte upprepas... jag lovar
Sedan ältade jag vidare. Inget jag är direkt stolt över men i studens hetta kan man inte hejda sig...
det är bara så mkt jag undrar över. men det kanske räcker med att du inte tycker att jag är din drömtjej
Han säger (22:25):
du är alltid välkommen att fråga... det vet du, jag är ledsen bara att jag inte har några bra svar och att det blivit såhär...
Jag säger (22:26):
hur kunde du ångra dig så snabbt? I sthlm sa du ju att du ville flytta ihop?
Han säger (22:27):
problemt var väl att jag inte visste vad jag ville
Jag säger (22:27):
varför sa du en sån sak då? varför fick du mig att tro att du ville leva resten av ditt liv med mig?
Han säger (22:29):
det har vi sagt till varandra länge, och jag både ville och menade det förut... nu vistte jag inte men man säger väl sånt på rutin... antar jag, vet inte riktigt
Han säger (22:29):
okej, detta blir ju inte så bra... jag måste gå och lägga mig nu
Han säger (22:29):
ledsen!
Jag säger (22:30):
fan vad jag avskyr att du är så jävla feg att du aldrig kan svara på mina helvetes jävla frågor
Han säger (22:30):
jo det kan jag göra men inte på msn
Jag säger (22:30):
du kommer aldrig att kunna lösa några problem om du bara springer undan hela livet
Jag säger (22:31):
jag kanske rent av kommer att få det mycket bättre utan dig
Jag säger (22:31):
och nu är jag så jävla arg också
Han säger (22:31):
det får du säkert, jag gjorde väl inte dig glad ändå, verkar ju inte så iaf
Jag säger (22:32):
varför säger du så?
Han säger (22:32):
vad tror du?
Jag säger (22:32):
jag vet inte
Jag säger (22:33):
varför?
Han säger (22:33):
du verkade inte så glad när jag ringde eller kom hem till dig bara men jag har säkert helt fel
Jag säger (22:35):
ja det har du. jag läser en jävligt krävande utbildning som tar så fruktansvärt jävla mycket energi från mig att jag tror att jag ska kvävas och dö av ren utmattning. men jag trodde att jag hade dig där som stöttade mig och som fanns där när jag behövde dig och som uppmuntrade mig
Jag säger (22:35):
men det gjorde du ju inte
Jag säger (22:35):
du stack istället
Han säger (22:35):
det var ju precis det jag gjorde
Jag säger (22:35):
men jag har aldrig varit så lycklig som jag var när du älskade mig
Han säger (22:37):
men du fattade ju aldrig det... du sa ju alltid att jag inte fattade hur jobbigt det var och att jag inte stöttade dig osv...
Sen kommer den här dräpliga kommentaren:
jag ville ju satsa, jag har ju satsat hela tiden
Jag säger (22:45):
jag med
Han säger (22:45):
jag la iaf ner allt jag hade i oss, alltid
Jag säger (22:45):
och det har inte jag då?
Han säger (22:45):
trodde jag du visste
Han säger (22:46):
jo det har du!
Han säger (22:46):
det vet jag
Jag säger (22:46):
alla säger till mig att det är bäst det som sker men jag vet att det inte är så
Han säger (22:47):
nej jag förstår, jag vet inte heller
Lite senare gör jag ett depserat försök att få honom att inse att jag verkligen verkligen vill ha honom och att han borde ta mig tillbaka. Det misslyckas totalt!
jag hatar att du ska vara förvirrad. jag vill bara att du ska säga att du älskar mig men ju mer jag tjatar ju längre bort från mig kommer du
Han säger (22:57):
bäst är att inte ha kontakt
Jag säger (22:58):
nu tog du faktiskt kontakt med mig idag trots att jag sagt att jag inte ville det. igår var faktiskt första gången på 5 veckor som jag kände mig glad och stark igen. det har pågått hela dagen idag också och så kommer du nu och förstör allt igen för nu är jag ledsen igen. jag har för i helevete köpt 5 böcker om hur man tar sig ur en kris när man blir dumpad
Han säger (22:59):
ja jag vet ju att jag inte skulle ha hört av mig, har ju vid upprepade tillfällen sagt att jag är ledsen och att det inte skall upprepas
Jag säger (23:00):
jag vet. men du måste förstå att jag vill inget hellre än att du ska ringa. jag vill bara att du ska höra av dig hela tiden. men jag var tvungen att säga så för annars så kommer jag bara gå runt och vänta på att du ska ringa och det finns ingen möjlighet i världen att jag kan komma över dig då
Jag säger (23:00):
fan vad jag älskar dig
Han säger (23:01):
jag är ledsen!
Jag säger (23:01):
jag gör mig själv till åtlöje här nu. men det spelar ingen roll. jag har alltid varit den jag är med dig och det känns inte som jag behöver låtsas att vara någon annan nu heller
Jag säger (23:02):
JAG SAAAAAAAAAAAAAAAAAAAKNAR DIG!
Han säger (23:02):
nej... det behöver du inte, jag tycker inte att du gör dig till åtlöje... vi behöver inte ha ngn prestige emellan oss
Jag säger (23:03):
jag är så himla ledsen. jag trodde inte man kunde bli så här ledsen. jag är så rädd för att när jag någon gång i framtiden kommer att gifta mig kommer att vara ledsen för att det inte är du som står där
Han säger (23:04):
ja det tror jag ju iofs inte men självklart undrar jag ju också om det är fel beslut osv
Sen tog det slut... Ja vad ska man säga om saken? Ta aldrig bort en kontaktblockering från msn och intala dig det mantrat som jag har läst i en av mina böcker:
Han vill inte att du ska ringa honom!
Trött på att vara ledsen!
Idag... i morse slog det mig att nu är jag så jävla trött på att vara ledsen. Nu räcker det! Nu får det vara nog! Vilken skön känsla.
Min syster hade läst något på Aftonbladet som sa att när man blivit dumpad så skulle man sätta upp ett datum och efter det skulle man inte vara ledsen längre. När hon sa det i fredags tyckte jag att det var något av de sämsta råd någon kunde ge. Hur kan man veta hur länge man ska vara ledsen? Det går ju inte. Jag tycker fortfarande att det var ett korkat råd från Aftonbladet men i och med den här nya känslan så kanske man skulle kunna säga till sig själv att nu är du inte ledsen längre!
Det är dock något jag omöjligt hade kunnat bestämma dagarna efter jag hade blivit dumpad.
Jag kom på mig själv med att tänka vad jag skulle säga till honom om han ångrar sig och vill ha mig tillbaka. Medan jag sminkade mig funderade jag på de krav jag stulle ställa:
- Ja du måste ge mig bekräftelse. Vi kan inte hålla på att söka bekräftelse av massa andra hela tiden.
Medan jag uttalade orden inne i min hjärna slog det mig plötsligt. Men herre gud det kommer aldrig att bli bättre. Det kommer att bli precis likadant igen. Vi kommer att ramla in i samma mönster igen.
Det är så fruktansvärt lätt att tänka på alla bra saker som hände i ens förhållande. Jag gör det hela tiden. Nästan aldrig tänker jag på de stunder då vårt förhållande var dåligt. Jag ser bara alla fina mysiga stunder och tänker bara på hur han var världens absolut bästa pojkvän. Det är värdelöst men helt omöjligt att komma ifrån. Därför tyckte jag det var så oerhört skönt att jag för en gångs skull faktiskt insåg att livet inte alltid var en dans på rosor med honom.
Min syster hade läst något på Aftonbladet som sa att när man blivit dumpad så skulle man sätta upp ett datum och efter det skulle man inte vara ledsen längre. När hon sa det i fredags tyckte jag att det var något av de sämsta råd någon kunde ge. Hur kan man veta hur länge man ska vara ledsen? Det går ju inte. Jag tycker fortfarande att det var ett korkat råd från Aftonbladet men i och med den här nya känslan så kanske man skulle kunna säga till sig själv att nu är du inte ledsen längre!
Det är dock något jag omöjligt hade kunnat bestämma dagarna efter jag hade blivit dumpad.
Jag kom på mig själv med att tänka vad jag skulle säga till honom om han ångrar sig och vill ha mig tillbaka. Medan jag sminkade mig funderade jag på de krav jag stulle ställa:
- Ja du måste ge mig bekräftelse. Vi kan inte hålla på att söka bekräftelse av massa andra hela tiden.
Medan jag uttalade orden inne i min hjärna slog det mig plötsligt. Men herre gud det kommer aldrig att bli bättre. Det kommer att bli precis likadant igen. Vi kommer att ramla in i samma mönster igen.
Det är så fruktansvärt lätt att tänka på alla bra saker som hände i ens förhållande. Jag gör det hela tiden. Nästan aldrig tänker jag på de stunder då vårt förhållande var dåligt. Jag ser bara alla fina mysiga stunder och tänker bara på hur han var världens absolut bästa pojkvän. Det är värdelöst men helt omöjligt att komma ifrån. Därför tyckte jag det var så oerhört skönt att jag för en gångs skull faktiskt insåg att livet inte alltid var en dans på rosor med honom.
Fan...
Jag såg att han loggade in på msn och tog bort kontaktblockeringen för att se vad som skulle hända. Ganska snart dök den där rutan upp.
- Hej
Åhh nu sitter jag här och ältar igen.
- Hej
Åhh nu sitter jag här och ältar igen.
Helgen som den blev!
Jag som var så ledsen tidigare på lördagen blev på mycket bättre humör när mamma och pappa kom hem. Sen hade jag och en kompis bestämt oss för att gå ut och en till tjejkompis till mig valde att följa med. Jag var inte direkt jättesugen men när jag gjorde mig i ordning satte jag på VH1 och dom spelade massa 90-tals klassiker, typ Ase of Base mm vilket gjorde mig på jättebra humör.
På förfesten drack jag GT och vi sjöng singstar och hade jättemysigt. Sen åkte vi in till stan och testade ett nytt ställe. Inte alls lika stort som det som jag brukar gå till, mer barhäng. Förra lördagen när vi var ute började jag prata om honom vilket gjorde mig på jättedåligt humör. Det hade nog att göra med att alla på det stället var så äckliga. Fulla och desperata efter att ta med någon hem. Dessutom fanns inte en enda snygg kille på hela stället. Jag blev så deprimerad att jag åkte hem och grät. Tankar som jag kommer aldrig att få någon pojkvän som jag vill ha igen dök upp. Jag kommer att få bli tillsammans med en ful kille. Jävligt ytligt jag vet men så kände jag då.
I vilket fall som helst hade jag aldrig varit på det här stället tidigare. Vi beställde jättegoda drinkar och satte oss och pratade. Det var supermysigt. Varje gång vi började prata om honom styrde jag av samtalet eller sa:
- Nej ikväll vill jag faktiskt inte prata om honom.
Vad som kändes bra var också att även om jag visste att han kanske var ute ikväll så skulle han absolut inte gå till det här stället. Det kändes jätteskönt. Jag trodde att jag skulle vilja se honom ute men väl på krogen var jag lättad över att jag inte skulle träffa på honom. Tanken på att se honom sådär snygg och kanske... lycklig skulle nog få mig att må dåligt.
Dessutom kryllade stället av snygga och välupfostrade män vilket åter gav mig hopp om att det finns andra fiskar i sjön. Jag kände dessutom inte den där paniken av att "jag måste ha någon" som jag hade känt förra lördagen. Det berodde nog på att stämningen var en helt annan här. Jag insåg att jag inte var redo att träffa någon ny nu men när jag väl blir det så finns det andra där. Det var en fantastiskt skön känsla. Dessutom kände jag att jag kan sitta här och ha kul med mina tjejkompisar utan att behöva ha bekräftelse från män....
Varje gång jag kom att tänka på honom slog jag bort tanken och tvingade mig att tänka på något annat. Det var skönt. Jag trodde att jag skulle gå runt och oroa mig för att han raggade på massa andra tjejer men jag fokuserade på mig själv istället. När jag kom hem vid halv tre var jag glad och kände inte alls obehag. Det var så himla skönt att för första gången sedan det hände känna en lättnad.
I en bok som jag läser beskriver författaren en reaktionsfas och en bearbetningsfas där man åker känslomässig berg och dalbana. Oftast ligger man i dalarna och mår dåligt men ibland är man uppe på toppen och att dom ögonblicken är jätteviktiga. Igår kände jag att jag var på en sådan topp och det var så himla skönt. Jag var till och med glad på morgonen när jag vaknade och jag är fortfarande glad.
Snart kommer jag nog att hamna ner i en dal igen men bara känslan av att vara på toppen var jättebra för mig.
I morgon var det 5 veckor sedan...
På förfesten drack jag GT och vi sjöng singstar och hade jättemysigt. Sen åkte vi in till stan och testade ett nytt ställe. Inte alls lika stort som det som jag brukar gå till, mer barhäng. Förra lördagen när vi var ute började jag prata om honom vilket gjorde mig på jättedåligt humör. Det hade nog att göra med att alla på det stället var så äckliga. Fulla och desperata efter att ta med någon hem. Dessutom fanns inte en enda snygg kille på hela stället. Jag blev så deprimerad att jag åkte hem och grät. Tankar som jag kommer aldrig att få någon pojkvän som jag vill ha igen dök upp. Jag kommer att få bli tillsammans med en ful kille. Jävligt ytligt jag vet men så kände jag då.
I vilket fall som helst hade jag aldrig varit på det här stället tidigare. Vi beställde jättegoda drinkar och satte oss och pratade. Det var supermysigt. Varje gång vi började prata om honom styrde jag av samtalet eller sa:
- Nej ikväll vill jag faktiskt inte prata om honom.
Vad som kändes bra var också att även om jag visste att han kanske var ute ikväll så skulle han absolut inte gå till det här stället. Det kändes jätteskönt. Jag trodde att jag skulle vilja se honom ute men väl på krogen var jag lättad över att jag inte skulle träffa på honom. Tanken på att se honom sådär snygg och kanske... lycklig skulle nog få mig att må dåligt.
Dessutom kryllade stället av snygga och välupfostrade män vilket åter gav mig hopp om att det finns andra fiskar i sjön. Jag kände dessutom inte den där paniken av att "jag måste ha någon" som jag hade känt förra lördagen. Det berodde nog på att stämningen var en helt annan här. Jag insåg att jag inte var redo att träffa någon ny nu men när jag väl blir det så finns det andra där. Det var en fantastiskt skön känsla. Dessutom kände jag att jag kan sitta här och ha kul med mina tjejkompisar utan att behöva ha bekräftelse från män....
Varje gång jag kom att tänka på honom slog jag bort tanken och tvingade mig att tänka på något annat. Det var skönt. Jag trodde att jag skulle gå runt och oroa mig för att han raggade på massa andra tjejer men jag fokuserade på mig själv istället. När jag kom hem vid halv tre var jag glad och kände inte alls obehag. Det var så himla skönt att för första gången sedan det hände känna en lättnad.
I en bok som jag läser beskriver författaren en reaktionsfas och en bearbetningsfas där man åker känslomässig berg och dalbana. Oftast ligger man i dalarna och mår dåligt men ibland är man uppe på toppen och att dom ögonblicken är jätteviktiga. Igår kände jag att jag var på en sådan topp och det var så himla skönt. Jag var till och med glad på morgonen när jag vaknade och jag är fortfarande glad.
Snart kommer jag nog att hamna ner i en dal igen men bara känslan av att vara på toppen var jättebra för mig.
I morgon var det 5 veckor sedan...
På väg tillbaka...
Igår var jag väldigt ledsen men det vände så fort jag fick syn på mina föräldrar igen. Dom hade varit på utlandssemester i 2 veckor och när jag hämtade dom på flygplatsen trodde jag nästan att jag skulle börja gråta. Det var så skönt att se dom igen!
Nästan direkt började det att kännas bättre. Pappa som alltid är så klok sa till mig när jag sa att det fortfarande kändes ledsamt:
- Men det stora förloraren är faktiskt han!
Det är ju en klyscha som folk säger men han sa det med en sådan inlevelse att det kändes som han verkligen verkligen menade det. Då blev jag glad.
- Ja sa jag, för han har ju inte bara förlorat mig, han har ju förlorat er också! sa jag och det kändes bra.. Jag har världens bästa familj och han har kommit väldigt bra in i min familj. Mamma älskade honom och pappa tyckte väldigt bra om honom. Dom brukade t.ex spela golf tillsammans. Nog för att jag tycker om hans familj väldigt mycket men jag har inte kommit in i den lika bra som han har gjort i min. Och jag tycker sådant är jätteviktigt. Man vill ju tycka om och bli omtyckt av sin pojkväns familj.
Han var dessutom inte bara involverad i min familj utan även i hela min släkt. Farmor sa alltid att hon tyckte att han var så trevlig och min moster tyckte också väldigt bra om honom. När jag berättade för min kusin vad han hade gjort blev hon jättearg och sa:
- Det är ju inte bara dig han är respektlös mot utan även mot oss, hela din släkt.
Det kändes bra. Som om vi var en enad front mot honom...
Jag kände faktiskt igår vid middagen att han faktiskt har gjort sig av med något helt fantastiskt. Jag är en ordnad tjej som kommer att ha en fantastisk utbildning. Jag har mål i livet som jag kämpar för och som jag uppnår. Jag nöjer mig helt enkelt inte. Dessutom har jag en helt fantastisk familj som ställer upp i alla lägen och som är så full av kärlek att jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det. Och som pappa sa:
- Ens partners familj blir allt viktigare ju äldre man blir.
Det måste vara helt fruktansvärt att älska någon och känna att man avskyr hans familj. Jag minns inte vem men jag träffade nyss någon som inte alls uppskattade sin pojkväns familj. Det måste ju vara jättejobbigt.
Nästan direkt började det att kännas bättre. Pappa som alltid är så klok sa till mig när jag sa att det fortfarande kändes ledsamt:
- Men det stora förloraren är faktiskt han!
Det är ju en klyscha som folk säger men han sa det med en sådan inlevelse att det kändes som han verkligen verkligen menade det. Då blev jag glad.
- Ja sa jag, för han har ju inte bara förlorat mig, han har ju förlorat er också! sa jag och det kändes bra.. Jag har världens bästa familj och han har kommit väldigt bra in i min familj. Mamma älskade honom och pappa tyckte väldigt bra om honom. Dom brukade t.ex spela golf tillsammans. Nog för att jag tycker om hans familj väldigt mycket men jag har inte kommit in i den lika bra som han har gjort i min. Och jag tycker sådant är jätteviktigt. Man vill ju tycka om och bli omtyckt av sin pojkväns familj.
Han var dessutom inte bara involverad i min familj utan även i hela min släkt. Farmor sa alltid att hon tyckte att han var så trevlig och min moster tyckte också väldigt bra om honom. När jag berättade för min kusin vad han hade gjort blev hon jättearg och sa:
- Det är ju inte bara dig han är respektlös mot utan även mot oss, hela din släkt.
Det kändes bra. Som om vi var en enad front mot honom...
Jag kände faktiskt igår vid middagen att han faktiskt har gjort sig av med något helt fantastiskt. Jag är en ordnad tjej som kommer att ha en fantastisk utbildning. Jag har mål i livet som jag kämpar för och som jag uppnår. Jag nöjer mig helt enkelt inte. Dessutom har jag en helt fantastisk familj som ställer upp i alla lägen och som är så full av kärlek att jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det. Och som pappa sa:
- Ens partners familj blir allt viktigare ju äldre man blir.
Det måste vara helt fruktansvärt att älska någon och känna att man avskyr hans familj. Jag minns inte vem men jag träffade nyss någon som inte alls uppskattade sin pojkväns familj. Det måste ju vara jättejobbigt.
Förfärliga helger...
Idag har inte varit någon bra dag. Det började med att jag vaknade en halvtimma innan klockan skulle ringa och sen så kunde jag inte somna om. Då låg jag bara och tänkte på honom. På jobbet hade vi inga kunder vilket gjorde att jag tänkte på honom i stort sett hela dagen.
Sen har jag sett från min statistik att han inte kollade min andra blogg igår vilket kanske betyder att han
1. var ute igår
2. har slutat tänka på mig
Båda alternativen är lika vedervärdiga. Jag blev ledsen när jag åkte hem från jobbet så jag var tvungen att gråta lite.
Ikväll ska jag i alla fall ut med en kompis. Jag hoppas att det inte blir så att jag kommer bli ledsen som jag var förra lördagen. Men tanke på hur jag har mått idag är dock risken stor.
Sen har jag sett från min statistik att han inte kollade min andra blogg igår vilket kanske betyder att han
1. var ute igår
2. har slutat tänka på mig
Båda alternativen är lika vedervärdiga. Jag blev ledsen när jag åkte hem från jobbet så jag var tvungen att gråta lite.
Ikväll ska jag i alla fall ut med en kompis. Jag hoppas att det inte blir så att jag kommer bli ledsen som jag var förra lördagen. Men tanke på hur jag har mått idag är dock risken stor.
Drömmer jag...
Ibland är det som om allt bara är en hemsk dröm. Som om jag snart kommer att vakna och inse att han faktiskt vill vara ihop med mig och vi kommer att skaffa barn och gifta oss.
Varför i helvete kan jag inte sluta hoppas?
Varför i helvete kan jag inte sluta hoppas?
Kontakt
Det var i söndags som jag började prata med honom på msn. Idag är det fredag och vi har inte hörts sen jag sa:
- Då kan vi aldrig höras igen.
Jag vill inget hellre än att ringa honom men jag tvingar mig själv till att inte göra det. Ibland blir jag rädd för mig själv. Jag känner mig nästan psykiskt störd. Jag har massa känslor inom mig som jag inte känner igen och som jag inte kan hantera och dom gör mig livrädd. Men i boken som jag läser beskriver författaren att när man går igenom en kris så är det lätt att man känner sig psykist störd. De var faktiskt ganska skönt att läsa det.
Usch imorgon är det lördag. Vardagarna går bra men helgerna är vidriga. På ett sätt hoppas jag att jag kommer att träffa honom ute på krogen på lördag. På ett sätt hoppas jag det inte. Jag vet redan nu att jag inte kommer att ha kul när jag går ut men samtidigt känns det som om jag måste.
- Då kan vi aldrig höras igen.
Jag vill inget hellre än att ringa honom men jag tvingar mig själv till att inte göra det. Ibland blir jag rädd för mig själv. Jag känner mig nästan psykiskt störd. Jag har massa känslor inom mig som jag inte känner igen och som jag inte kan hantera och dom gör mig livrädd. Men i boken som jag läser beskriver författaren att när man går igenom en kris så är det lätt att man känner sig psykist störd. De var faktiskt ganska skönt att läsa det.
Usch imorgon är det lördag. Vardagarna går bra men helgerna är vidriga. På ett sätt hoppas jag att jag kommer att träffa honom ute på krogen på lördag. På ett sätt hoppas jag det inte. Jag vet redan nu att jag inte kommer att ha kul när jag går ut men samtidigt känns det som om jag måste.
I framtiden
Jag läser en bok nu om dumpade kvinnor som jag har köpt. I den säger massa med kvinnor att dom efter kanske 10 år fortfarande känner sorg och en viss tomhet efter sin första kärlek trots att dom har ny man och barn mm.
Jag hoppas verkligen inte att jag känner så om 10 år. Jag hoppas jag kan vara en sån tjej som säger "I'm so totally over him" och verkligen mena det.
Just nu känns det som om jag kommer att sakna honom resten av mitt liv men jag hoppas att det inte blir så.
Jag hoppas verkligen inte att jag känner så om 10 år. Jag hoppas jag kan vara en sån tjej som säger "I'm so totally over him" och verkligen mena det.
Just nu känns det som om jag kommer att sakna honom resten av mitt liv men jag hoppas att det inte blir så.
Lägesrapport
Först nu efter drygt en månad har jag börjat inse att han inte vill ha mig tillbaka. Jag har verkligen prövat allt för att han ska ändra sig;
Jag har ringt och ältat
Jag har erbjudit sex
Jag har inte hört av mig alls
Jag har ringt och ältat igen
Men inget hjälper. Han vill verkligen inte ha mig. Just nu känner jag mig uppgiven. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hela min framtid har ryckts ifrån mig. Jag hade planerat hela mitt liv med honom men så kommer det inte att bli. Det känns fruktansvärt jobbigt.
Jag måste helt enkelt gå vidare utan honom. Jag vet inte om jag orkar det. Alla som jag har pratat med som också en gång har blivit dumpade säger att dom vet precis hur jag har det och att man måste vara ledsen ett bra tag innan man orkar gå vidare. Sen kommer man märka att förändringen gör en starkare och man kommer att inse att det som hände faktiskt var bra. Samtidigt säger dom också att dom vet att jag inte tror dom och att man bara kan inse en sådan sak efter att man gått igenom hela sorgprocessen. Det känns skönt att höra det även om jag inte tror att jag någonsin kommer att se det som hänt som något bra.
För allvarligt. Hur skulle en förlust av den absolut finaste, snyggaste mest underbara pojkvän i hela världen kunna vara något bra?
Jag har ringt och ältat
Jag har erbjudit sex
Jag har inte hört av mig alls
Jag har ringt och ältat igen
Men inget hjälper. Han vill verkligen inte ha mig. Just nu känner jag mig uppgiven. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hela min framtid har ryckts ifrån mig. Jag hade planerat hela mitt liv med honom men så kommer det inte att bli. Det känns fruktansvärt jobbigt.
Jag måste helt enkelt gå vidare utan honom. Jag vet inte om jag orkar det. Alla som jag har pratat med som också en gång har blivit dumpade säger att dom vet precis hur jag har det och att man måste vara ledsen ett bra tag innan man orkar gå vidare. Sen kommer man märka att förändringen gör en starkare och man kommer att inse att det som hände faktiskt var bra. Samtidigt säger dom också att dom vet att jag inte tror dom och att man bara kan inse en sådan sak efter att man gått igenom hela sorgprocessen. Det känns skönt att höra det även om jag inte tror att jag någonsin kommer att se det som hänt som något bra.
För allvarligt. Hur skulle en förlust av den absolut finaste, snyggaste mest underbara pojkvän i hela världen kunna vara något bra?
Min framtid är borta...
Gud vad jag saknar dig. Jag skulle göra allt för att det skulle bli vi två igen. När jag tänker på dig kan jag inte sluta gråta. Åhh vad jag önskar att man slapp må så här dåligt.
Aldrig i mitt 22-åriga liv har jag varit riktigt ledsen. Det märker jag nu. Jo det är klart, när min hund dog var jag fruktansvärt ledsen men det fanns inte så mycket att göra. Han var sjuk och vi var tvungen att avlivas. Det fanns inget vi kunde göra utan att vi var tvugna att acceptera ödet.
Nu känns det som om jag aldrig kommer att må bra igen. Jag avskyr den här känslan som är med mig hela tiden. Enda gångerna som jag inte behöver tänka på dig är på jobbet. Då fokuserar jag helt och hållet på kunderna och det är så skönt att dagarna går fort. Jag vill inte ens tänka på vad som hade hänt med mig om du hade dumpat mig precis innan en tenta. Det hade jag aldrig klarat av. jag får väl tacka dig för att du ändå tajmade det relativt bra. Även om jag avskyr att du dumpade mig på min födelsedag och en vecka innan vi skulle åka till Grekland.
Jag önskar bara att jag visste hur mitt liv ser ur om några månader. Om jag visste att jag skulle träffa en ny man som är supersnygg och supertrevlig och jag är jättekär skulle det vara så himla mycket enklare att gå vidare. Men allt jag ser nu är en svart framtid. En framtid utan dig.
Jag ältar samma sak om och om igen... varför tog det slut? Varför berättade du inte hur du kände? Varför fick du mig att tro att allt var bra? Varför är du inte kär i mig längre? Hur kunde du sluta älska mig?
Allt som jag skriver här vill jag att du ska läsa. Samtidigt vet jag att det är omöjligt att visa det som jag har skrivit till dig här. Det sista du vill ha är mig efter dig som ältar. Du säger att det inte gör något om jag ringer och ältar men ändå blir du sur när jag börjar fråga dig massa saker. Jag måste låta dig få vara ifred.
Jag önskar bara att det fanns ett facit som man kunde gå efter. Någon som talade om precis hur jag skulle göra för att du ska bli kär i mig igen. Jag förstår inte varför jag fortfarande går runt och hoppas på det. Det kommer ju inte att inträffa.... Men hoppet är det sista som lämnar människan. Jag måste sluta hoppas...
Aldrig i mitt 22-åriga liv har jag varit riktigt ledsen. Det märker jag nu. Jo det är klart, när min hund dog var jag fruktansvärt ledsen men det fanns inte så mycket att göra. Han var sjuk och vi var tvungen att avlivas. Det fanns inget vi kunde göra utan att vi var tvugna att acceptera ödet.
Nu känns det som om jag aldrig kommer att må bra igen. Jag avskyr den här känslan som är med mig hela tiden. Enda gångerna som jag inte behöver tänka på dig är på jobbet. Då fokuserar jag helt och hållet på kunderna och det är så skönt att dagarna går fort. Jag vill inte ens tänka på vad som hade hänt med mig om du hade dumpat mig precis innan en tenta. Det hade jag aldrig klarat av. jag får väl tacka dig för att du ändå tajmade det relativt bra. Även om jag avskyr att du dumpade mig på min födelsedag och en vecka innan vi skulle åka till Grekland.
Jag önskar bara att jag visste hur mitt liv ser ur om några månader. Om jag visste att jag skulle träffa en ny man som är supersnygg och supertrevlig och jag är jättekär skulle det vara så himla mycket enklare att gå vidare. Men allt jag ser nu är en svart framtid. En framtid utan dig.
Jag ältar samma sak om och om igen... varför tog det slut? Varför berättade du inte hur du kände? Varför fick du mig att tro att allt var bra? Varför är du inte kär i mig längre? Hur kunde du sluta älska mig?
Allt som jag skriver här vill jag att du ska läsa. Samtidigt vet jag att det är omöjligt att visa det som jag har skrivit till dig här. Det sista du vill ha är mig efter dig som ältar. Du säger att det inte gör något om jag ringer och ältar men ändå blir du sur när jag börjar fråga dig massa saker. Jag måste låta dig få vara ifred.
Jag önskar bara att det fanns ett facit som man kunde gå efter. Någon som talade om precis hur jag skulle göra för att du ska bli kär i mig igen. Jag förstår inte varför jag fortfarande går runt och hoppas på det. Det kommer ju inte att inträffa.... Men hoppet är det sista som lämnar människan. Jag måste sluta hoppas...
sluta gråta
På väg hem från jobbet nyss kom en låt av Phil Collins på radion. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Phil Collins betydde massor för oss under vårt förhållande....
När vi kom hem från Kreta lyssnade vi på den skivan och då grät jag för att jag var så lycklig.
Snälla ångra dig...
(Varför hoppas jag fortfarande på det?)
När vi kom hem från Kreta lyssnade vi på den skivan och då grät jag för att jag var så lycklig.
Snälla ångra dig...
(Varför hoppas jag fortfarande på det?)
One more try
It's been a long time since you left me
I didn't mean to, make you cry
I didn't mean to, disappoint you
I didn't mean to, tell you lies
And after all that, we have been through
Won't you let me, tell you why
One more try
I didn't know how much, I loved you
One more try
Let me put my, arms around you
Living all these lonely nights without you
Oh baby can we give it, one more try
I didn't mean to, make you cry
I didn't mean to, disappoint you
I didn't mean to, tell you lies
And after all that, we have been through
Won't you let me, tell you why
One more try
I didn't know how much, I loved you
One more try
Let me put my, arms around you
Living all these lonely nights without you
Oh baby can we give it, one more try
Hur kunde det bli såhär?
Några dagar innan han gjorde slut pratade vi om att flytta ihop och han sa att han ville flytta ihop med mig. Några dagar senare gör han slut. Hur går det ihop?
Han skickade ett supergulligt mms till mig några dagar innan som gjorde att jag blev hur glad som helst och sen så ångrar han sig direkt. Varför?
Om han mådde dåligt, varför lät han mig inte vara med i processen så kan kunde få hjälpa till? Varför fick jag inte ens chans att göra det bättre?
Alla dom här sakerna vill jag ringa och älta men han vill inte prata om det. När jag har ringt och börjat älta blir han sur och det slutar bara med att jag blir ännu mer ledsen. jag tycker faktiskt att det är hans skyldighet att svara på mina frågor. Efter ett 5 ½ år långt förhållande kan man inte bara klippa av alla band.
Jag fasar för helgen. Jag vet att han är ledig och med största sannolikhet kommer att gå ut på krogen. Jag vill helst inte gå ut eftersom jag blev så ledsen sist men jag känner att "om han så skall jag". Dessutom hoppas jag på att vi ska gå till samma ställe så att jag liksom kan hålla koll på honom och se vad han gör. Men om han då skulle träffa någon annan skulle jag dö. Det vet jag.
Han skickade ett supergulligt mms till mig några dagar innan som gjorde att jag blev hur glad som helst och sen så ångrar han sig direkt. Varför?
Om han mådde dåligt, varför lät han mig inte vara med i processen så kan kunde få hjälpa till? Varför fick jag inte ens chans att göra det bättre?
Alla dom här sakerna vill jag ringa och älta men han vill inte prata om det. När jag har ringt och börjat älta blir han sur och det slutar bara med att jag blir ännu mer ledsen. jag tycker faktiskt att det är hans skyldighet att svara på mina frågor. Efter ett 5 ½ år långt förhållande kan man inte bara klippa av alla band.
Jag fasar för helgen. Jag vet att han är ledig och med största sannolikhet kommer att gå ut på krogen. Jag vill helst inte gå ut eftersom jag blev så ledsen sist men jag känner att "om han så skall jag". Dessutom hoppas jag på att vi ska gå till samma ställe så att jag liksom kan hålla koll på honom och se vad han gör. Men om han då skulle träffa någon annan skulle jag dö. Det vet jag.
Att leva...
Att Leva är att minnas med förtvivlan
Jag läste det i en minnesannons idag. Det beskriver exakt hur jag känner!
Jag läste det i en minnesannons idag. Det beskriver exakt hur jag känner!
Förstår du hur du har sårat mig?
Du har krossat mig hjärta. Fullständigt. Jag saknar dig något fruktansvärt. Jag tänker på dig hela tiden. Varje minut. Jag tänker på alla saker som vi har gjort och hur kul vi hade det. Jag tänker på att någon annan kommer att få uppleva sådana saker med dig. Då kan jag inte hålla tillbaka tårarna.
Ibland tänker jag på att jag kommer att få uppleva sådana saker med någon annan än dig och då mår jag illa. Vem skulle kunna vara bättre än dig? Ingen...
Du som är så snygg kommer att ha mängder med tjejer efter dig. Det gör mig så fruktansvärt svartsjuk. Bara tanken på att du är där med någon annan får mig att må illa. Tanken på att du rör vid någon annan tjej, kysser någon annan tjej och blir kär i någon annan. Jag klarar inte av den tanken.
Hur tar man sig ur en sådan här sak? Hur går man vidare? Jag vill inte gå vidare utan dig.
Jag hoppas att du någon dag kommer att ångra dig. Att du kommer att ringa mig en dag och säga att du har ångrat dig och att jag då kommer ha blivit så stark att jag kan säga till dig att du har kastat bort det absolut finaste som fanns och att du inte kan få det tillbaka. Jag hoppas att jag då har hittat en kille som älskar mig och som jag är kär i och som jag alltid kommer att älska. Då kan du få känna på hur det känns att få sitt hjärta krossat.
Det är orättvist! Det är du som har dumpat mig. Det är du som har kastat bort något fint. Det borde vara du som är ledsen och mår dåligt. Inte jag. Det enda jag har gjort är att älska dig. Varför ska jag behöva må såhär dåligt för det? Varför känns det så orättvist att du bara kan kasta bort mig och gå vidare och lämna mig där bland alla spillror av ett en gång i tiden fantastiskt förhållande. Ska jag ensam behöva ta hand om alla spillror när du bara vänder mig ryggen och går. Hur kan du göra så?
Hur kan du lämna mig med ett krossat hjärta?
Ibland tänker jag på att jag kommer att få uppleva sådana saker med någon annan än dig och då mår jag illa. Vem skulle kunna vara bättre än dig? Ingen...
Du som är så snygg kommer att ha mängder med tjejer efter dig. Det gör mig så fruktansvärt svartsjuk. Bara tanken på att du är där med någon annan får mig att må illa. Tanken på att du rör vid någon annan tjej, kysser någon annan tjej och blir kär i någon annan. Jag klarar inte av den tanken.
Hur tar man sig ur en sådan här sak? Hur går man vidare? Jag vill inte gå vidare utan dig.
Jag hoppas att du någon dag kommer att ångra dig. Att du kommer att ringa mig en dag och säga att du har ångrat dig och att jag då kommer ha blivit så stark att jag kan säga till dig att du har kastat bort det absolut finaste som fanns och att du inte kan få det tillbaka. Jag hoppas att jag då har hittat en kille som älskar mig och som jag är kär i och som jag alltid kommer att älska. Då kan du få känna på hur det känns att få sitt hjärta krossat.
Det är orättvist! Det är du som har dumpat mig. Det är du som har kastat bort något fint. Det borde vara du som är ledsen och mår dåligt. Inte jag. Det enda jag har gjort är att älska dig. Varför ska jag behöva må såhär dåligt för det? Varför känns det så orättvist att du bara kan kasta bort mig och gå vidare och lämna mig där bland alla spillror av ett en gång i tiden fantastiskt förhållande. Ska jag ensam behöva ta hand om alla spillror när du bara vänder mig ryggen och går. Hur kan du göra så?
Hur kan du lämna mig med ett krossat hjärta?
Krossat hjärta
Varför ska ett krossat hjärta göra så ont?
Jag träffade min kusins fru på stan häromdagen och berättade för henne vad som hade hänt. Hon förstod precis eftersom hon hade varit med om exakt samma sak. Det kändes skönt att prata med henne. jag tycker faktiskt väldigt mycket om henne!
Hur som helst rekomenderade hon en bok till mig som hon själv hade läst när hon blev dumpad och den hette Jenny S. När jag kom till jobbet dagen därpå hade hon köpt den till mig och lämnat den på mitt jobb. Jag blev helt tårögd och hon hade skrivit så fint i den också.
Det sägs att mister du en så står det tusen åter och det kanske stämmer men det är ok att vara ledsen först.
Jag läste ut boken på en hel kväll och även om det var skönt att läsa om någon i samma situation så märktes det att den inte var skriven av någon som verkligen var dumpad. Visserligen hanterar man sorgen annorlunda men kvinnan i boken blev lämnad av sin sambo för sin bästa vän.
Hon bara drog och gröt kanske en gång och ringde honom endast en gång.
Jag vet inte om det är något fel på mig men jag grät hysteriskt i en månad. Jag kan fortfarande känna att jag bara vill gå upp på mitt rum och lägga mig och gråta. Dessutom känner jag en sån otroligt stark önskan om att få ringa honom och älta. Jag vill helst av allt att han ska ringa men eftersom han inte gör det så känner jag att jag vill ringa hela tiden. Jag vill ringa honom och fråga om han inte har ångrat sig. Jag vill ringa och fråga om han saknar mig. Om han tänker på mig. Vad han gör. Om han har träffat någon annan.
Jag träffade min kusins fru på stan häromdagen och berättade för henne vad som hade hänt. Hon förstod precis eftersom hon hade varit med om exakt samma sak. Det kändes skönt att prata med henne. jag tycker faktiskt väldigt mycket om henne!
Hur som helst rekomenderade hon en bok till mig som hon själv hade läst när hon blev dumpad och den hette Jenny S. När jag kom till jobbet dagen därpå hade hon köpt den till mig och lämnat den på mitt jobb. Jag blev helt tårögd och hon hade skrivit så fint i den också.
Det sägs att mister du en så står det tusen åter och det kanske stämmer men det är ok att vara ledsen först.
Jag läste ut boken på en hel kväll och även om det var skönt att läsa om någon i samma situation så märktes det att den inte var skriven av någon som verkligen var dumpad. Visserligen hanterar man sorgen annorlunda men kvinnan i boken blev lämnad av sin sambo för sin bästa vän.
Hon bara drog och gröt kanske en gång och ringde honom endast en gång.
Jag vet inte om det är något fel på mig men jag grät hysteriskt i en månad. Jag kan fortfarande känna att jag bara vill gå upp på mitt rum och lägga mig och gråta. Dessutom känner jag en sån otroligt stark önskan om att få ringa honom och älta. Jag vill helst av allt att han ska ringa men eftersom han inte gör det så känner jag att jag vill ringa hela tiden. Jag vill ringa honom och fråga om han inte har ångrat sig. Jag vill ringa och fråga om han saknar mig. Om han tänker på mig. Vad han gör. Om han har träffat någon annan.
Förändring
Till det bättre eller till det sämre?
Jag hade i slutet av vårt förhållande funderat på hur det skulle vara att vara singel eftersom jag sedan högstadiet alltid har haft pojkvän. Jag funderade seriöst på saken flera gånger och hade nästan bestämt mig för att göra slut. Det hela berodde nog på att jag kände att jag också behövde förändra mig eftersom alla andra gör det.
Sen ångrade jag mig som jag har gjort flera gånger tidigare när jag har funderat på hur livet skulle vara som singel. Jag har pojkvän! Jag älskar min pojkvän! (Detta kom jag alltid fram till)
Visst kanske livet skulle vara roligt som singel och kanske skulle jag kanske trivas och må bättre och kanske helt enkelt var min pojkvän inte den rätta.... Men jag tvivlade alltid på det.
Jag kom dock alltid fram till att jag älskade att min pojkvän. Jag hade aldrig mått så bra som när vi var tillsammans och aldrig känt mig uppskattad som när vi var ihop. Hur mycket jag än funderar på hur livet skulle vara som singel (och det har jag, och säkert massa andra upptagna gjort) så kom jag alltid fram till att jag inte kan få någon bättre pojkvän.
Det fanns ingen annan kille som kunde ersätta min....
Jävligt taskigt känns det att han inte känner samma sak...
Jag hade i slutet av vårt förhållande funderat på hur det skulle vara att vara singel eftersom jag sedan högstadiet alltid har haft pojkvän. Jag funderade seriöst på saken flera gånger och hade nästan bestämt mig för att göra slut. Det hela berodde nog på att jag kände att jag också behövde förändra mig eftersom alla andra gör det.
Sen ångrade jag mig som jag har gjort flera gånger tidigare när jag har funderat på hur livet skulle vara som singel. Jag har pojkvän! Jag älskar min pojkvän! (Detta kom jag alltid fram till)
Visst kanske livet skulle vara roligt som singel och kanske skulle jag kanske trivas och må bättre och kanske helt enkelt var min pojkvän inte den rätta.... Men jag tvivlade alltid på det.
Jag kom dock alltid fram till att jag älskade att min pojkvän. Jag hade aldrig mått så bra som när vi var tillsammans och aldrig känt mig uppskattad som när vi var ihop. Hur mycket jag än funderar på hur livet skulle vara som singel (och det har jag, och säkert massa andra upptagna gjort) så kom jag alltid fram till att jag inte kan få någon bättre pojkvän.
Det fanns ingen annan kille som kunde ersätta min....
Jävligt taskigt känns det att han inte känner samma sak...
Inte rädd för känslan längre
Precis när jag blev dumpad grät jag hysteriskt varje dag. Jag trodde inte man kunde bli så ledsen. När jag har sett folk i olika filmer gråta så hysteriskt har jag alltid tänkt, "Men snälla, ni kan väl försöka göra det lite mer verkligt". Tills jag en dag själv blev sååå hysteriskt ledsen och insåg att man faktiskt kan vara det.
Jag blev rädd för den där känslan och hatade den. Jag hatade att jag inte kände igen den och visste vad det var och hur jag skulle hantera den. Jag famnade i blindo. Det var vidrigt. Nu efter en månad har jag lärt mig känna igen den känslan. Jag vet när jag vaknar på morgonen att jag kommer att vara ledsen hela dagen, och dagen efter det, och dagen efter det och kanske hur jävla länge som helst. Det är i alla fall en liten tröst att jag inte behöver vara rädd för den där känslan. Jag vet vad det är. Det är sorg. Och det är inte bara jag som går igenom det. Folk tar sig faktiskt ut levande... men det tar tid.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur han var den mest fantastiska pojkvännen i hela världen. När jag tänker efter så var han faktiskt det. Visst har också solen sina fläckar men han älskade verkligen mig en gång i tiden. Varför tvivlade jag alltid på det?
Varför var jag inte en bättre flickvän? Jag borde ha uppskattat honom mer. Då kanske vi fortfarande hade varit ihop. Jag skulle kunna ge allt för att få veta exakt vad han tänker. Det känns som om det han säger inte stämmer förutom en sak... Att han vill vara själv. Det är nog det enda som jag tror på av allt han har sagt.
Efter i söndags när jag sa att vi inte kunde höras mer har det känts lite bättre. Jag går inte och hoppas på att han ska ringa hela tiden eftersom jag vet att han inte kommer att göra det.
Helst av allt vill jag ju att han ska ringa och säga att han har ångrat sig och då skulle jag ta tillbaka honom med en gång. Men det kommer inte att hända.
Jag blev rädd för den där känslan och hatade den. Jag hatade att jag inte kände igen den och visste vad det var och hur jag skulle hantera den. Jag famnade i blindo. Det var vidrigt. Nu efter en månad har jag lärt mig känna igen den känslan. Jag vet när jag vaknar på morgonen att jag kommer att vara ledsen hela dagen, och dagen efter det, och dagen efter det och kanske hur jävla länge som helst. Det är i alla fall en liten tröst att jag inte behöver vara rädd för den där känslan. Jag vet vad det är. Det är sorg. Och det är inte bara jag som går igenom det. Folk tar sig faktiskt ut levande... men det tar tid.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur han var den mest fantastiska pojkvännen i hela världen. När jag tänker efter så var han faktiskt det. Visst har också solen sina fläckar men han älskade verkligen mig en gång i tiden. Varför tvivlade jag alltid på det?
Varför var jag inte en bättre flickvän? Jag borde ha uppskattat honom mer. Då kanske vi fortfarande hade varit ihop. Jag skulle kunna ge allt för att få veta exakt vad han tänker. Det känns som om det han säger inte stämmer förutom en sak... Att han vill vara själv. Det är nog det enda som jag tror på av allt han har sagt.
Efter i söndags när jag sa att vi inte kunde höras mer har det känts lite bättre. Jag går inte och hoppas på att han ska ringa hela tiden eftersom jag vet att han inte kommer att göra det.
Helst av allt vill jag ju att han ska ringa och säga att han har ångrat sig och då skulle jag ta tillbaka honom med en gång. Men det kommer inte att hända.
Alla minnen
Jag plågar mig själv med att tänka på alla saker som vi har gjort. Ibland önskar jag nästan att vi inte har gjort så mycket roliga saker för det skulle vara betyligt lättare att gå vidare om jag slapp tänka på hur kul vi hade i London, hur mysigt det var i Paris, hur underbart det var när vi cyklade tandemcykel på Ven, hur jag älskade när vi var på olika spa och räkbåten. Den förbannade räkbåten. Det var seriöst något av det roligaste vi har gjort.
Och Kreta... När jag kom hem från Kreta och vi låg i sängen och lyssnade på Phil Collins grät jag för att jag var så lycklig. Nu gråter jag floder för att jag är så olycklig.
När ska man sluta gråta? Det har gått en månad nu.
Igår var jag i hans famn...
Igår var jag där... naken i hans famn igen.
Jävla as. Han borde ha stoppat mig. Han borde inte ha legat med mig när han vet att det enda jag gör är att hoppas på att han ska ta mig tillbaka.
Anledningen till att jag började prata massa snusk med honom på MSN var ju för att han skulle förstå hur fantastiskt vårt sexliv var och så skulle han ångra sig. Sen när han föreslog att vi skulle träffas så tänkte jag att jag vill så gärna ha honom nära mig igen och om jag ligger med honom så kanske han ångrar sig.
Men det gjorde han inte. För honom var det bara sex. Jag borde ha förstått det när han sa
- Vi får ta det försiktigt... jag vill hålla på länge
Som om det var sista gången liksom. Jag kände det då men jag avvisade den känslan för den var så obehaglig.
Nu har jag sagt att vi inte ska höras igen så nu kommer vi inte göra det. Åhhh varför sa jag det? Jag vill ju inget hellre än att han ska ringa. Men å andra sidan kommer jag aldrig komma över honom om vi inte slutar att träffas/höras. Jag har blockerat honom på msn.
Det som är så fruktansvärt konstigt är att han läser min andra blogg. Denna bloggen vet han inte om. Efter att vi hade haft sex igår så åkte han hem och en timma senare så var han och kollade på min blogg. Sen en timma efter det så kollade han den igen. Varför? Varför Varför?
Det får mig att tro och hoppas att han fortfarande är kär i mig... Men han säger ju att han inte är det. Ibland säger han att han saknar mig.
Hur kan han säga det? Han får inte säga sådana saker även om det är sådant som jag vill höra. Han borde ta sitt ansvar nu när han har krossat mitt hjärta. Inte en enda gång har han frågat mig om jag har fått tillbaka pengarna som vi hade betalat för Greklandsresan. Varför inte? Bryr han sig inte?
Han borde aldrig ha legat med mig igår... Men det var så fint. Det var så skönt. Det kändes som när vi var ihop igen. Det betydde mer för mig än för honom. För honom var det bara sex.
Han borde aldrig ha legat med mig igår...
Jävla as. Han borde ha stoppat mig. Han borde inte ha legat med mig när han vet att det enda jag gör är att hoppas på att han ska ta mig tillbaka.
Anledningen till att jag började prata massa snusk med honom på MSN var ju för att han skulle förstå hur fantastiskt vårt sexliv var och så skulle han ångra sig. Sen när han föreslog att vi skulle träffas så tänkte jag att jag vill så gärna ha honom nära mig igen och om jag ligger med honom så kanske han ångrar sig.
Men det gjorde han inte. För honom var det bara sex. Jag borde ha förstått det när han sa
- Vi får ta det försiktigt... jag vill hålla på länge
Som om det var sista gången liksom. Jag kände det då men jag avvisade den känslan för den var så obehaglig.
Nu har jag sagt att vi inte ska höras igen så nu kommer vi inte göra det. Åhhh varför sa jag det? Jag vill ju inget hellre än att han ska ringa. Men å andra sidan kommer jag aldrig komma över honom om vi inte slutar att träffas/höras. Jag har blockerat honom på msn.
Det som är så fruktansvärt konstigt är att han läser min andra blogg. Denna bloggen vet han inte om. Efter att vi hade haft sex igår så åkte han hem och en timma senare så var han och kollade på min blogg. Sen en timma efter det så kollade han den igen. Varför? Varför Varför?
Det får mig att tro och hoppas att han fortfarande är kär i mig... Men han säger ju att han inte är det. Ibland säger han att han saknar mig.
Hur kan han säga det? Han får inte säga sådana saker även om det är sådant som jag vill höra. Han borde ta sitt ansvar nu när han har krossat mitt hjärta. Inte en enda gång har han frågat mig om jag har fått tillbaka pengarna som vi hade betalat för Greklandsresan. Varför inte? Bryr han sig inte?
Han borde aldrig ha legat med mig igår... Men det var så fint. Det var så skönt. Det kändes som när vi var ihop igen. Det betydde mer för mig än för honom. För honom var det bara sex.
Han borde aldrig ha legat med mig igår...
Jag vill inte vara någon fin jävla människa
Jag vet att man inte ska ringa och skicka sms men det är ju vad jag vill göra hela tiden. Fan varför ska det vara så svårt? Jag tror jag dör!
Efter att jag hade ringt och ältat en stund skickade han ett sms där det stod
- Jag är väldigt ledsen för vad som har hänt. Jag vill att du ska veta att jag tycker att du är en fantastiskt fin människa!
Jag blev så upprörd när jag fick smset att jag genast skrev tillbaka
- Ja men om du inte vill ha mig som flickvän kan du lika gärna hata mig.
1 månad senare
Vi hade varit ihop i 5 ½ år. Vi träffades när jag var 16 och han var den snyggaste killen på hela skolan. Jag kände honom inte. Han gick i trean och jag i ettan på gymnasiet. Hur skulle jag få honom?
Jag hade fest hemma när mina föräldrar var utomlands och jag kände en kompis till honom. jag bad min killkompis ta med honom hem till mig på fest. Och han kom. Jag gjorde allt för att han skulle se åt mig och efter en viss ansträngning så hånglade vi den kvällen... och på den väger bar det.
Egentligen har vårat förhållande inte varit speciellt bra. Det har kantats av svartsjuka och vi har båda två flörtat hej vilt med andra för att få bekräftelse. Någonstans bottnar det väl i vårt dåliga självförtroende men vi har alltid hållit ihop och han har blivit min allra bästaste bästa vän! Vi har gjort så många roliga saker ihop vilket gör att jag börjar storgråta så fort jag tänker på allt kul vi har gjort.
På min födelsedag dumpade han mig. Det var en vecka innan vi skulle ha åkt på semester till Grekland. Jag fick en chock. Jag trodde aldrig att det skulle hända.
- Jag är inte kär i dig längre
- Jag vill inte vara tillsammans med dig längre
- Jag vill inte åka till Grekland
- jag tror inte på oss två längre
- Jag vill vara själv
En månad har gått och jag gråter fortfarande i princip varje dag. Idag har jag beställt böcker om hur man går vidare efter att man har blivit dumpad och böcker skrivna av sådana som har blivit dumpade. Det kanske hjälper...
Jag hade fest hemma när mina föräldrar var utomlands och jag kände en kompis till honom. jag bad min killkompis ta med honom hem till mig på fest. Och han kom. Jag gjorde allt för att han skulle se åt mig och efter en viss ansträngning så hånglade vi den kvällen... och på den väger bar det.
Egentligen har vårat förhållande inte varit speciellt bra. Det har kantats av svartsjuka och vi har båda två flörtat hej vilt med andra för att få bekräftelse. Någonstans bottnar det väl i vårt dåliga självförtroende men vi har alltid hållit ihop och han har blivit min allra bästaste bästa vän! Vi har gjort så många roliga saker ihop vilket gör att jag börjar storgråta så fort jag tänker på allt kul vi har gjort.
På min födelsedag dumpade han mig. Det var en vecka innan vi skulle ha åkt på semester till Grekland. Jag fick en chock. Jag trodde aldrig att det skulle hända.
- Jag är inte kär i dig längre
- Jag vill inte vara tillsammans med dig längre
- Jag vill inte åka till Grekland
- jag tror inte på oss två längre
- Jag vill vara själv
En månad har gått och jag gråter fortfarande i princip varje dag. Idag har jag beställt böcker om hur man går vidare efter att man har blivit dumpad och böcker skrivna av sådana som har blivit dumpade. Det kanske hjälper...
Jag är precis som alla andra
Jag dubbelklickade på hans namn på MSN och visste i samma sekund som jag gjorde det att det här skulle inte leda till bra saker
-Hej
- Hur mår du?
Så oskyldigt kan tyckas... sen jag jag tvungen att berätta för honom precis hur mycket jag saknade honom... och då menar jag i sängen. Det blev ganska detaljerat och jag blev nästan rädd för mig själv när jag läste de saker jag skrev. var jag så grov i mun?
Det är konstigt hur mycket lättare det är att uttrycka sig framför en dator än i verkliga livet.
Jag visste vart det här skulle leda och en stund senare kom det jag hade väntat på
- Vill du att jag ska ta på dig istället?
- Ja...
Så han kom och hämtade mig i sin bil och sen hade vi sex i den i skogen. Det betydde mer för mig än vad det gjorde för honom. Jag har ju fortfarande känslor kvar. För honom var det bara sex. Men jag är precis som alla andra. Jag försöker med allt för att vi ska bli ihop igen.
Jag ville bara känna hans kyssar mot min kropp. Jag ville hångla med honom igen. Jag ville ha hans nakna kropp mot min. Jag ville känna värmen från den... och det fick jag.
Men det här var nog det värsta som kunde ha hänt mig tror jag. Jag kommer att må så dåligt över det här.
Han borde ha varit starkare. Han borde ha sagt nej. Han borde ha vetat bättre. Han borde inte ha låtit det här hända när jag fortfarande har känslor för honom. Det ansvaret måste man ta när man har dumpat någon. Man får inte göra så mot någon som man precis har krossat hjärtat på. För det är precis som om man stampar på det ännu en gång.
Jag kan inte ta något ansvar när jag är så ledsen som jag är. Jag gjorde det här dels för att jag älskar att ha sex med honom. Dels för att jag hade hoppats på att vi skulle bli ihop igen. Men det kommer vi inte att bli...
När han hade skjutsat hem mig igen frågade jag
- Så vad händer nu?
- Jag vet inte...
Lång tystnad
- Tror du att vi kommer att bli ihop igen?
- Nej det tror jag inte...
Jag trodde jag skulle dö när jag hörde det. Sen sa jag något som jag egentligen absolut inte ville säga men jag kände att jag var tvungen att säga för att sluta plåga mig själv.
- Då kan vi aldrig höras igen!
Sen lämnade jag bilen utan att vända mig om och gick upp på mitt rum och började storgråta.
-Hej
- Hur mår du?
Så oskyldigt kan tyckas... sen jag jag tvungen att berätta för honom precis hur mycket jag saknade honom... och då menar jag i sängen. Det blev ganska detaljerat och jag blev nästan rädd för mig själv när jag läste de saker jag skrev. var jag så grov i mun?
Det är konstigt hur mycket lättare det är att uttrycka sig framför en dator än i verkliga livet.
Jag visste vart det här skulle leda och en stund senare kom det jag hade väntat på
- Vill du att jag ska ta på dig istället?
- Ja...
Så han kom och hämtade mig i sin bil och sen hade vi sex i den i skogen. Det betydde mer för mig än vad det gjorde för honom. Jag har ju fortfarande känslor kvar. För honom var det bara sex. Men jag är precis som alla andra. Jag försöker med allt för att vi ska bli ihop igen.
Jag ville bara känna hans kyssar mot min kropp. Jag ville hångla med honom igen. Jag ville ha hans nakna kropp mot min. Jag ville känna värmen från den... och det fick jag.
Men det här var nog det värsta som kunde ha hänt mig tror jag. Jag kommer att må så dåligt över det här.
Han borde ha varit starkare. Han borde ha sagt nej. Han borde ha vetat bättre. Han borde inte ha låtit det här hända när jag fortfarande har känslor för honom. Det ansvaret måste man ta när man har dumpat någon. Man får inte göra så mot någon som man precis har krossat hjärtat på. För det är precis som om man stampar på det ännu en gång.
Jag kan inte ta något ansvar när jag är så ledsen som jag är. Jag gjorde det här dels för att jag älskar att ha sex med honom. Dels för att jag hade hoppats på att vi skulle bli ihop igen. Men det kommer vi inte att bli...
När han hade skjutsat hem mig igen frågade jag
- Så vad händer nu?
- Jag vet inte...
Lång tystnad
- Tror du att vi kommer att bli ihop igen?
- Nej det tror jag inte...
Jag trodde jag skulle dö när jag hörde det. Sen sa jag något som jag egentligen absolut inte ville säga men jag kände att jag var tvungen att säga för att sluta plåga mig själv.
- Då kan vi aldrig höras igen!
Sen lämnade jag bilen utan att vända mig om och gick upp på mitt rum och började storgråta.
Mellan hopp och förtvivlan...
Jag känner mig schizofren... Ena stunden önskar jag att han ska ringa och säga att han vill ta tillbaka mig och i andra studen hatar jag honom för att han dumpade mig
1. På min födelsedag
2. När det var en vecka kvar innan vi skulle åka till Grekland.
Vilket jävla svin egentligen. Det tyder ju på att han inte har någon respekt alls för mig. Jag hatar honom för det. Samtidigt älskar jag honom. Varför ringer han inte?
Jag ska på krogen på lördag. Jag är lite rädd för mig själv för vad som kommer att hända. Kommer jag att hoppa på första bästa man? Det blir nog inte vidare lyckat skulle jag tro...
Åhh varför ringer han inte?
1. På min födelsedag
2. När det var en vecka kvar innan vi skulle åka till Grekland.
Vilket jävla svin egentligen. Det tyder ju på att han inte har någon respekt alls för mig. Jag hatar honom för det. Samtidigt älskar jag honom. Varför ringer han inte?
Jag ska på krogen på lördag. Jag är lite rädd för mig själv för vad som kommer att hända. Kommer jag att hoppa på första bästa man? Det blir nog inte vidare lyckat skulle jag tro...
Åhh varför ringer han inte?
Sex
Jag saknar sexet...
jag saknar dina händer på min rumpa... Dina läppar som kysser mig. Dina händer över hela min kropp. Jag saknar att ligga med dig... Jag blir helt galen här hemma. Helst av allt vill jag bara ringa och säga att vi kan ligga med varandra. Men det är ingen bra idé. Det skulle bara krossa mitt hjärta ännu mer!
jag saknar dina händer på min rumpa... Dina läppar som kysser mig. Dina händer över hela min kropp. Jag saknar att ligga med dig... Jag blir helt galen här hemma. Helst av allt vill jag bara ringa och säga att vi kan ligga med varandra. Men det är ingen bra idé. Det skulle bara krossa mitt hjärta ännu mer!
Hur jag saknar dig...
Glöm allt jag skrev tidigare. Jag mår inte alls bättre. Jag är mitt uppe i ett anfall av "jag-saknar-dig-så-jag-tror-jag-går-sönder-jag-måste-ringa-dig". Allt känns bättre när jag får ringa dig. Det har jag märkt de tre gångerna jag har ringt dig. Du ringer aldrig mig. Därför har jag lovat mig själv att jag inte skall ringa dig igen. Men ibland drabbas jag av anfall som gör att jag inte kan hejda mig. Det hade varit bra om det fanns en spärr på telefonen som jag kunde trycka in som gjorde det omöjligt att ringa dig. Jag skulle ju kunna radera ditt nummer men det vore meningslöst eftersom jag kan det utantill...
-Nej Nej Nej Nej Nej! Sluta! Du får inte ringa! och jag upprepar... DU FÅR INTE RINGA! Jag måste verkligen peppa mig själv allt vad det går!
Under dessa anfall då jag saknar dig som mest inbillar jag mig att du känner exakt samma sak. Att du under dessa stunder saknar mig också. Att du tänker på mig precis lika mycket. Då kan det hända att jag kollar på telefonen typ var femte minut för att se om du skickat ett sms eller ringt. Men det gör du aldrig....
Idag när jag var ute pratade vi om räkbåten. Det var ett stort misstag. Något av det absolut roligaste vi gjorde tillsammans var att åka räkbåten. Det tyckte i alla fall jag. Alla känslor vällde fram och jag ville bara åka hem och lägga mig i sängen och gråta. Jag älskar den räkbåten och jag älskar dig. jag undrar om jag kan ringa dig om en månad och höra om du vill åka med på räkbåten. Jag vill inte åka med någon annan... det är ju våran räkbåt.
-Nej Nej Nej Nej Nej! Sluta! Du får inte ringa! och jag upprepar... DU FÅR INTE RINGA! Jag måste verkligen peppa mig själv allt vad det går!
Under dessa anfall då jag saknar dig som mest inbillar jag mig att du känner exakt samma sak. Att du under dessa stunder saknar mig också. Att du tänker på mig precis lika mycket. Då kan det hända att jag kollar på telefonen typ var femte minut för att se om du skickat ett sms eller ringt. Men det gör du aldrig....
Idag när jag var ute pratade vi om räkbåten. Det var ett stort misstag. Något av det absolut roligaste vi gjorde tillsammans var att åka räkbåten. Det tyckte i alla fall jag. Alla känslor vällde fram och jag ville bara åka hem och lägga mig i sängen och gråta. Jag älskar den räkbåten och jag älskar dig. jag undrar om jag kan ringa dig om en månad och höra om du vill åka med på räkbåten. Jag vill inte åka med någon annan... det är ju våran räkbåt.
Single's life's a bitch!
Tre veckor på dagen sedan jag blev dumpad. Sedan jag blev singel. När jag hade ett förhållande trodde jag alltid att singellivet var det mest fanstastiska man kunde uppleva, tills jag fick uppleva det och inser att det suger rätt rejält. Jag avskyr att vara ensam. Det är den mest avskyvärda känsla som finns.
Men idag, tre veckor senare så känner jag mig för första gången inte fullständigt hopplös. Jag märker en förbättring. Nog för att jag fortfarande är hur ledsen som helst och önskar inget annat att vi kan bli tillsammans igen men det känns i alla fall lite bättre. Jag kan inte sätta fingret på vad det är.
Igår rensade jag mitt rum från alla saker som påminde om honom. Det kanske var det. Jag tog bort alla kort, alla gosedjur jag har fått av honom, alla små meddelanden och allt annat. Nu är mitt rum helt avskalat. Jag tycker att det är mer fridfullt här inne. Naturligtvis var processen mycket krävande och jag tror att jag grät i stort sett hela tiden. Sen åkte jag till Ikea och köpte massa nya saker till mitt rum. Snacka om att plåga sig själv. Vem är på Ikea en söndag? Jo PAR! Överallt såg jag dem. Nyförälskade i min egen ålder, bar med barn, par som skulle ha barn, par som planerade att skaffa barn och så jag då... ensam... singel. Jag kände mig utstött och uttittad men sen så när jag märkte att många av männen kollade in mig kändes det lite bättre. Vem vill ha en man som kollar åt andra tjejer när man är höggravid och ska föda vilken dag som helst.
Jag klarar mig själv tänkte jag och log hånfullt åt alla par jag såg.
Som sagt så känns det lite bättre idag. Jag kan sträcka mig till att tänka att om han skulle ångra sig (ja, jag hoppas fortfarande på det) så skulle jag inte ta tillbaka honom direkt utan jag skulle säga nej och låta honom kämpa lite. Sen skulle jag givetvis ta tillbaka honom.... Men det är ett framsteg enligt mig själv.
Dessutom intalar jag mig själv att jag är en framgångsrik, vacker, smart älskad kvinna som inte förtjänar en man som inte älskar mig. Den stora förloraren är han! Han går miste om mig och en vacker dag kommer han inse det och då kommer jag inte vara där.... Ja man kan ju försöka intala sig själv det så kanske man tror på det så småningom...
För att komma över någon tror jag det är viktigt att så fort man kommit över den där hysteriska "jag-kommer-aldrig-träffa-någon-annan-fasen" så bör man göra saker själv som man alltid gjorde tillsammans. Typ äta på favoritrestaurangen, hyra film, gå på bio etc. Visst är det jobbigt första gången. Jag höll på att dö när jag och en kompis skulle hyra film. jag tänkte bara på hur underbar han var och hur han ALLTID lät mig välja film trots att jag alltid valde dåliga och tråkiga filmer. Men sen så kändes det bättre och nästa gång jag ska hyra film tror jag inte det kommer att vara fullt lika jobbigt. Man kan ju hoppas på det i alla fall...
Som jag älskar dig...
Jag var ute på krogen idag med min killkompis. Ställets snyggaste kille raggade på mig men det spelade ingen roll. Det kunde lika gärna vara Brad Pitt. Jag vill INTE ha någon annan än dig. Att det ska göra så ont att förlora någon. Jag vill bara ha dig tillbaka.
Vad gör du? Tänker du på mig? Undrar du vad jag gör?
Jag kan inte leva utan dig. Jag är inte hel utan dig. Hjälp mig någon ur det här..... Jag är så ledsen. När ska man sluta gråta? När tar tårarna slut? Det har gått 3 veckor.... då borde man väl vara färdig med att gråta?
Inte jag, jag saknar dig något fruktansvärt. Du är det bästa som har hänt mig. Snälla kom tillbaka.
Vad gör du? Tänker du på mig? Undrar du vad jag gör?
Jag kan inte leva utan dig. Jag är inte hel utan dig. Hjälp mig någon ur det här..... Jag är så ledsen. När ska man sluta gråta? När tar tårarna slut? Det har gått 3 veckor.... då borde man väl vara färdig med att gråta?
Inte jag, jag saknar dig något fruktansvärt. Du är det bästa som har hänt mig. Snälla kom tillbaka.