På väg tillbaka...
Igår var jag väldigt ledsen men det vände så fort jag fick syn på mina föräldrar igen. Dom hade varit på utlandssemester i 2 veckor och när jag hämtade dom på flygplatsen trodde jag nästan att jag skulle börja gråta. Det var så skönt att se dom igen!
Nästan direkt började det att kännas bättre. Pappa som alltid är så klok sa till mig när jag sa att det fortfarande kändes ledsamt:
- Men det stora förloraren är faktiskt han!
Det är ju en klyscha som folk säger men han sa det med en sådan inlevelse att det kändes som han verkligen verkligen menade det. Då blev jag glad.
- Ja sa jag, för han har ju inte bara förlorat mig, han har ju förlorat er också! sa jag och det kändes bra.. Jag har världens bästa familj och han har kommit väldigt bra in i min familj. Mamma älskade honom och pappa tyckte väldigt bra om honom. Dom brukade t.ex spela golf tillsammans. Nog för att jag tycker om hans familj väldigt mycket men jag har inte kommit in i den lika bra som han har gjort i min. Och jag tycker sådant är jätteviktigt. Man vill ju tycka om och bli omtyckt av sin pojkväns familj.
Han var dessutom inte bara involverad i min familj utan även i hela min släkt. Farmor sa alltid att hon tyckte att han var så trevlig och min moster tyckte också väldigt bra om honom. När jag berättade för min kusin vad han hade gjort blev hon jättearg och sa:
- Det är ju inte bara dig han är respektlös mot utan även mot oss, hela din släkt.
Det kändes bra. Som om vi var en enad front mot honom...
Jag kände faktiskt igår vid middagen att han faktiskt har gjort sig av med något helt fantastiskt. Jag är en ordnad tjej som kommer att ha en fantastisk utbildning. Jag har mål i livet som jag kämpar för och som jag uppnår. Jag nöjer mig helt enkelt inte. Dessutom har jag en helt fantastisk familj som ställer upp i alla lägen och som är så full av kärlek att jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det. Och som pappa sa:
- Ens partners familj blir allt viktigare ju äldre man blir.
Det måste vara helt fruktansvärt att älska någon och känna att man avskyr hans familj. Jag minns inte vem men jag träffade nyss någon som inte alls uppskattade sin pojkväns familj. Det måste ju vara jättejobbigt.
Nästan direkt började det att kännas bättre. Pappa som alltid är så klok sa till mig när jag sa att det fortfarande kändes ledsamt:
- Men det stora förloraren är faktiskt han!
Det är ju en klyscha som folk säger men han sa det med en sådan inlevelse att det kändes som han verkligen verkligen menade det. Då blev jag glad.
- Ja sa jag, för han har ju inte bara förlorat mig, han har ju förlorat er också! sa jag och det kändes bra.. Jag har världens bästa familj och han har kommit väldigt bra in i min familj. Mamma älskade honom och pappa tyckte väldigt bra om honom. Dom brukade t.ex spela golf tillsammans. Nog för att jag tycker om hans familj väldigt mycket men jag har inte kommit in i den lika bra som han har gjort i min. Och jag tycker sådant är jätteviktigt. Man vill ju tycka om och bli omtyckt av sin pojkväns familj.
Han var dessutom inte bara involverad i min familj utan även i hela min släkt. Farmor sa alltid att hon tyckte att han var så trevlig och min moster tyckte också väldigt bra om honom. När jag berättade för min kusin vad han hade gjort blev hon jättearg och sa:
- Det är ju inte bara dig han är respektlös mot utan även mot oss, hela din släkt.
Det kändes bra. Som om vi var en enad front mot honom...
Jag kände faktiskt igår vid middagen att han faktiskt har gjort sig av med något helt fantastiskt. Jag är en ordnad tjej som kommer att ha en fantastisk utbildning. Jag har mål i livet som jag kämpar för och som jag uppnår. Jag nöjer mig helt enkelt inte. Dessutom har jag en helt fantastisk familj som ställer upp i alla lägen och som är så full av kärlek att jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det. Och som pappa sa:
- Ens partners familj blir allt viktigare ju äldre man blir.
Det måste vara helt fruktansvärt att älska någon och känna att man avskyr hans familj. Jag minns inte vem men jag träffade nyss någon som inte alls uppskattade sin pojkväns familj. Det måste ju vara jättejobbigt.
Kommentarer
Postat av: Johanna
Gud vad många kommentarer jag lämnar ;) Men jag kände igen mig i det du skrev om hur glad du blev när dina föräldrar kom hem igen. Mina föräldrar var borta i Österrike 2 veckor och kom hem, Jag började grina när jag kramade mamma :P hahaha! Jag hade saknat henne så och hon börja gråta hon med.
Trackback