dumpad

Tre veckor på dagen sedan jag blev dumpad. Sedan jag blev singel. När jag hade ett förhållande trodde jag alltid att singellivet var det mest fanstastiska man kunde uppleva, tills jag fick uppleva det och inser att det suger rätt rejält. Jag avskyr att vara ensam. Det är den mest avskyvärda känsla som finns.

Men idag, tre veckor senare så känner jag mig för första gången inte fullständigt hopplös. Jag märker en förbättring. Nog för att jag fortfarande är hur ledsen som helst och önskar inget annat att vi kan bli tillsammans igen men det känns i alla fall lite bättre. Jag kan inte sätta fingret på vad det är.

Igår rensade jag mitt rum från alla saker som påminde om honom. Det kanske var det. Jag tog bort alla kort, alla gosedjur jag har fått av honom, alla små meddelanden och allt annat. Nu är mitt rum helt avskalat. Jag tycker att det är mer fridfullt här inne. Naturligtvis var processen mycket krävande och jag tror att jag grät i stort sett hela tiden. Sen åkte jag till Ikea och köpte massa nya saker till mitt rum. Snacka om att plåga sig själv. Vem är på Ikea en söndag? Jo PAR! Överallt såg jag dem. Nyförälskade i min egen ålder, bar med barn, par som skulle ha barn, par som planerade att skaffa barn och så jag då... ensam... singel. Jag kände mig utstött och uttittad men sen så när jag märkte att många av männen kollade in mig kändes det lite bättre. Vem vill ha en man som kollar åt andra tjejer när man är höggravid och ska föda vilken dag som helst.

Jag klarar mig själv tänkte jag och log hånfullt åt alla par jag såg.

Som sagt så känns det lite bättre idag. Jag kan sträcka mig till att tänka att om han skulle ångra sig (ja, jag hoppas fortfarande på det) så skulle jag inte ta tillbaka honom direkt utan jag skulle säga nej och låta honom kämpa lite. Sen skulle jag givetvis ta tillbaka honom.... Men det är ett framsteg enligt mig själv.

Dessutom intalar jag mig själv att jag är en framgångsrik, vacker, smart älskad kvinna som inte förtjänar en man som inte älskar mig. Den stora förloraren är han! Han går miste om mig och en vacker dag kommer han inse det och då kommer jag inte vara där.... Ja man kan ju försöka intala sig själv det så kanske man tror på det så småningom...

För att komma över någon tror jag det är viktigt att så fort man kommit över den där hysteriska "jag-kommer-aldrig-träffa-någon-annan-fasen" så bör man göra saker själv som man alltid gjorde tillsammans. Typ äta på favoritrestaurangen, hyra film, gå på bio etc. Visst är det jobbigt första gången. Jag höll på att dö när jag och en kompis skulle hyra film. jag tänkte bara på hur underbar han var och hur han ALLTID lät mig välja film trots att jag alltid valde dåliga och tråkiga filmer. Men sen så kändes det bättre och nästa gång jag ska hyra film tror jag inte det kommer att vara fullt lika jobbigt. Man kan ju hoppas på det i alla fall...