dumpad

I lördags i var jag återigen på släktkalas. usch jag hatar att gå dit ensam. Det är vidrigt. I vilket fall som helst så kom den obligatoriska frågan:
- Hur går det med kärleken? Har du träffat någon ny?
- Neeeej

Då, när jag kände mig som mest ensam och tragisk bestämde jag mig för: inget mer sex med exet. Någon måste ta ansvar och bete sig som en vuxen och eftersom han inte gör det så får det bli mitt ansvar. Tillfreds med situationen tog jag återigen en utekväll på krogen med mina vänner.

Smsade ragget från inflyttningsfesten om ni minns honom. Han den fruktansvärt heta killen. Vi möttes upp ute på utestället och hånglade lite. Det var sjukt mysigt. Sen följde han med mig hem. (Mina föräldrar var bortresta så jag hade hela huset för mig själv) Vi låg dock inte med varandra men det var väldigt mysigt ändå. 

Nu mår bra. Jag hoppas det håller i sig.... Faktum är nog när jag tänker tillbaka på dagen att jag inte tänkt såååå mycket på honom.... Tror jag.

Igår när det knackade på dörren och han stod där så gick det en våg av glädje i mig tills jag insåg vad han gjorde där. Det var precis så som det hade varit i nästan 6 år när han stod där utanför dörren för att han älskade mig och för att han ville träffa mig.

Redan då kändes det fel. Det kändes som om det här är mitt hem nu där han inte längre är välkommen. Det kändes som om han tillhörde det förflutna. Det förflutna som jag faktiskt inte har kunnat släppa än.

Han var stel och konstig och inte alls som den underbara pojkvän jag en gång kände. Det var precis som efter det tog slut. Ingen kärlek alls fanns kvar. Det gjorde mig faktiskt besviken även om jag inte har rätt att vara det.

Precis när han skulle gå kramade vi varandra. Jag sa:
- Åh det är så mysigt med lite kärlek. Det är inte så ofta man får det nu för tiden.
- Men det var ju inte kärlek svarade han.
- Nähä...
- Nä inte som det här sa han och syftade på kramen.
- Det var det här jag menade sa jag. (och det var faktiskt sant)

- Saknar du aldrig sånt här? Frågade jag...
- Joooo svarade han och började darra... nästan som om han skulle börja gråta tyckte jag det verkade som. Antagligen rent önsketänkande från min sida. Strax efter det gick han.

Idag skall han komma hem till mig. Vi ska ligga med varandra igen. Jag kan inte låta bli att fundera på vad jag egentligen håller på med? Vad sysslar jag med?

Det var PRECIS så här det inte fick bli enligt alla självhjälpsböcker. Man fick inte degradera sig från att ha varit en flickvän till att acceptera att bli någon som han bara ligger med. Var är min stolthet? var är min styrka att säga nej? Var är min självrespekt?

Jag försvarar mig själv med att jag också vill och att det inte gör något eller förlänger sorgeprocessen men jag vet faktiskt inte om det är sant. Jag tror bara att jag lurar mig själv. Jag saknar honom... det gör jag ju. Och varje gång vi ses så blir jag glad men det är en falsk glädje för så fort det har gått en vecka och jag börjar känna mig ensam igen så tar jag bort blockeringen från msn och så är vi där igen... Jag är i hans armar och så känns allt plötsligt lite bättre... tills jag blir ensam igen.

Det var ett tag sedan jag skrev vilket betyder att jag har mått ganska bra de senaste dagarna.

Förra söndagen (1 vecka sedan idag) så pratade jag med honom på msn och som vanligt så slutade det i att vi bestämde oss för att ligga med varandra. Han kom och hämtade mig i sin bil. Jag fick ljuga för mamma och pappa och säga att vi skulle in till stan och fika.

Eftersom jag hade sagt att vi skulle fika så fick vi umgås lite efteråt så att jag inte skulle komma hem direkt igen. Vi pratade och det var faktiskt skönt att prata med honom igen. Jag kände inte att jag ville börja gråta och så.

Jag var tvungen att fråga honom om han hade haft oskyddat sex eftersom jag verkligen inte vill åka på någon könssjukdom.
- Ja men jag har kollat mig och det är ok sa han.
- Tyckte du det var jobbigt att höra, undrade han.
- Nej sa jag och menade det verkligen. Jag vet ju att han har gjort det så jag var förberedd på det. Sen frågade han om jag hade legat med någon också.

Jag tror och hoppas att han fick ett positivt intryck av mig. Dels sa jag till honom att jag tyckte att han var repektlös när det tog slut eftersom han låg med mig precis efter och så när han visste att jag fortfarande var kär i honom. Sen ville jag ju säga att jag tyckte att han var respektlös när han skrev att ludret var den sexigaste golfaren han visste mm men jag gjorde inte det. Jag tänkte att det skulle låta helt hysteriskt.

Dels sa jag till honom att han inte hade varit speciellt schysst mot mig när det tog slut genom att säga att han saknade mig och inte visste om han hade gjort rätt osv. Det kändes bra att ha sagt det. Sen avslutade jag med att säga att "jag vet ju att det har varit svårt för dig också och det är ok. Jag blev bara så ledsen när jag upplevde det som om den tid vi hade ihop inte betydde något för dig" Jag tyckte själv att det lät väldigt moget och som om jag hade nått insikt i det här och kommit över honom.

Sen så sa han till mig att han uppskattade att jag hade självdistans vilket han tyckte var den viktigaste egenskapen hos en tjej.
- Det finns så många tjejer på krogen som tror att dom är så snygga och saknar all självdistans.
Jag uppfattade det som om han hade blivit nobbad på krogen och det kändes extra bra.

Sen frågade han vad jag saknade mest, om jag trivdes med att vara singel och om jag tyckte att han hade förändrats.

På frågan om vad jag saknade mest svarade jag kärleken... typ att ha någon att pussa, krama och mysa med. Och att jag hade förlorat min allra bästa vän. Jag saknade att hitta på massa mysiga saker med honom, åka bort osv. Sen drog jag upp lite exempel på saker som vi har gjort. Och om det fungerade! Han vände pltösligt bort och jag såg att han grät.
- Har du fått något i ögat, frågade jag på skämt. (Det var vårt interna skämt när någon av oss grät så sa vi alltid att vi hade fått ngt i ögat)
Jag kände mig i det ögonblicket 100 gånger starkare än honom. Det var inte jag som grät. Det var inte ens jag som var ledsen. Vilken lycka!

Om jag trivdes med att var singel... nej svarade jag. Jag hatar att vara singel. Då frågade han mig om jag letade efter någon ny... Nja svarade jag, inte direkt. Jo men det gör du ju då sa han. Nja svarade jag. Jag var inte vem som helst.

Sen frågade han mig om jag tyckte att han hade förändrats. Då berömde jag honom och sa att han hade verkat bli mer målmedveten och mer stabil. Det var en ren lögn. Egentligen ville jag bara säga att:
- Ja du har förändrats och inte till det bättre om man säger så. Du har blivit en facebook-hora som addar "vänner" till höger och vänster och du verkar knulla runt hur som helst. Du umgås med luder och annat low-lifefolk och verkar lida av extremt dåligt självförtroende. Du är ute på krogen och dricker dig asfull varje helg och istället för att ha tagit några steg framåt så har du tagit tio steg tillbaka.

Men jag sa alltså inte det här. Sen började klockan bli mycket och då sa jag att du får du köra hem mig. Jaha sa han och lät snopen... kan vi inte prata en stund till?

Ok sa jag och kände ytterligare en gång att jag hade övertaget. Annars har det ju alltid varit jag som har velat dra ut på det.

Sen sa han också att direkt efter det hade tagit slut så tyckte han att det kändes jätteskönt. Typ som allt jobbigt som hade funnits innan bara försvann och att han lite egoistiskt bara hade kastat över allt på mig. Så frågade han vad som hade varit jobbigast och då sa jag
- Att hela min framtid bara rycktes ifrån mig. Dagen innan hade jag en pojkvän som jag planerade att flytta ihop med, skaffa barn, gita sig med, köpa hus osv och så i nästa sekund var allt borta. Det gick helt enkelt inte att hantera.

- Mmmm sa han. Det var det som var jobbigt för mig också. Å ens sidan funderade jag på om jag verkligen var kär i dig och å andra sidan fanns allt som vi hade planerat där.

- Det kom något gott ut av det här också sa jag och det var erfarenheten av att ha blivit dumpad hur sjukt det nu än kan låta sa jag. Det var jättejobbigt. Jag kände mig psykiskt störd ibland och visste inte hur jag skulle hantera alla känslor.
- Jag förstår att det måste ha varit jobbigt sa han.
- Ja fast du kan ändå inte förstå sa jag. Man kan inte det innan man själv är mitt uppe i det. Man kan inte det.

Sen pratade vi lite till... jag gick stärkt ifrån det mötet. Det kändes faktiskt som om jag hade gått vidare. På honom verkade det som om han precis när det hade tagit slut tyckte att det var jätteskönt men att han kanske (nu kanske jag överanalyserar allt bara till sånt som jag vill tro) började fundera på om han verkligen hade gjort slut.

jag hoppas han kommer att ångra sig och då kan jag bara säga.... SORYY! Haha aldrig i livet! För det kommer jag att göra.

Just det. Sen frågade jag om han trivdes med att vara singel och han sa att han tyckte det var rätt skönt att vara ensam... jaja... nu kanske men vänta om ett tag!

Det kan ha att göra med att regnet vräkte ner igår och att det var allmänt trist ute. Jag kände mig hur deppig som helst.

Jag grät lite också. Jag brukar göra det ibland. Det händer inte jätteofta men ibland när allt känns jobbigt och tungt. Igår var en sådan dag. När jag och mamma&pappa satt och åt så frågade dom varför jag såg så deppig ut och då kom allt över mig. Jag hävde ur mig massa saker bland annat
- Det finns ingen som tycker om mig
- Jag kommer vara ensam för resten av livet
- Varför lämnade han mig?
- Jag hatar att vi ska gå på släktkalas hela tiden. Det är så jävla jobbigt med alla lyckliga par. Jag vill bara kräkas! Jag kan tänka mig att alla tänker: ja där är hon den misslyckade ensamma flickan. Stackarn när NÄR ska hon hitta någon?
- det finns inget kul i mitt liv nu
- Jag har verkligen inget kul att se fram emot.
- Det är bara massa tråkigheter i mitt liv nu!

Jag tror mamma och pappa blev rätt chockade för dom visste inte riktigt vad dom skulle säga. Det blev några passiva försök att muntra upp mig. Jag mådde lite dåligt också över att jag slängde allt över dom. varför gnäller jag egentligen? Dom har aldrig sett mig så nere och dessutom aldrig hört mig klaga så mycket på mitt liv. Jag tror dom blev lite skärrade.

Det kan också ha att göra med att alla killar jag har träffat efter att det har tagit slut bara har runnit ut i sanden av oförklarlig anledning. Jag förstår inte varför. Jag kanske utstrålar desperation omedvetet alltså. Det är säkert något som får killarna att fly även om jag gör allt för att inte verka desperat.

Imorse sa pappa till mig: Se till att njuta av singellivet nu istället...
Jaha tänkte jag håglöst. Exakt vad är det man ska njuta av? Att man är ensam och övergiven?

Eller menade pappa att jag skulle gå ut och träffa så många killar som möjligt?

Jag vet att jag inte borde men jag vet också att jag kommer att göra det. Jag kan inte förklara varför men så är det. Det hade varit skönt om någon kunde säga att: jag vet PRECIS hur du känner och jag vet att du inte kan hejda dig. Du får helt enkelt göra det här och så får det ta den tid det tar att komma över honom. Han var ju trots allt den du trodde att du skulle gifta dig med. Ni var ju i begrepp att flytta ihop! Dom som tror att man kommer över någon i en handvändning har aldrig älskat och blivit dumpade.

Visserligen skulle "vi höras av" angående detaljer och liknande. Jag har ju inte hört av mig och det tänker jag verkligen inte göra heller. Ringer han inte/skickar sms så blir det här helt enkelt inte av. Det hade ju varit väldigt skönt.... då slipper jag ta belutet.

Egentligen vill jag inte skriva det här inlägget för jag vet vad alla kommer att tycka och säga. Och jag vill inte höra för jag vet redan. Det är därför som jag inte kan prata med mina vänner heller om det här för jag vill inte höra några förmaningar. Jag avskyr dom.

Den enda jag kan diskutera det här med är mig själv och det är en hopplös diskussion eftersom jag inte får några svar.

Nu ska jag berätta vad det handlar om. I söndags var jag svag och tog bort kontaktblockeringen, satte min status som inte vid datorn för att se vad som skulle hända. Vad trodde jag? Givetvis dök det upp... det där "Hej" sen rullade det igång.

Jag publicerar inte konversationen här eftersom det är meningslöst. Jag kan sammanfatta den med att jag sa
- Ja men du fyller inte samma funktion för mig längre som min bästa vän varpå han frågar:
- Är det någon annan funktion med mig som du saknar ;)

Jag vet vad han är ute efter... sexet. Jag blir ledsen när han tar upp det eftersom det ytterligare bevisar att han inte har någon som helst respekt för mig. Han vet ju att jag fortfarande är kär i honom. Jag sa ju det när vi var och fikade. Tänker han bara på sig själv? Uppenbarligen...

Hur som helst slutade det med att vi bestämde att vi skulle ses på torsdag för att ligga med varandra. Ja jag veeeeeeeeeeeeeeeet att jag inte borde och jag kan inte förklara hur jag hamnade i det här. Det bara blev så. Till råga på allt så ville han att jag skulle komma till hans lägenhet i bara underkläderna (under jackan då givetvis) vilket är ytterligare en förnedring.

Jag antar att det var att han sa att han tyckte att jag var så sexig och att han blev så kåt av mig och att han hade fantiserat massa om mig. Sådana saker gjorde mig glad och det var kanske därför som jag gick med på allt.

Det värsta av allt var att jag i måndags gick runt hela dagen och bara var glad över att vi skulle ses och ligga med varandra på torsdag. Idag har jag fått lite perspektiv på saker och ting och faktiskt börjat tycka att det är lite jobbigt. Gick in på hans Facebook och fick se massa tjejer som skickat massa saker till honom typ "Du får det är medd. för att du är så sexig" etc. Det slog mig att han måste ha legat med massa tjejer i sommar och dom som han har kontakt med på FB är rena horor rent ut sagt. Ligger jag med honom nu åker jag säkert på den ena könssjukdomen efter den andra och det hade ju också varit en förnedrelse.

Varför vill han ligga med mig när han "horar" runt som han gör?

Varför nedvärderar jag mig själv så himla mycket? Det skulle vara så lätt att säga nej men samtidigt så vill jag ligga. Jag behöver någon som hånglar med mig, myser med mig och tar på mig. Åhhh.

Jag skulle vilja säga till honom att han minsan inte kan utnyttja mig på den sätt han gör och att jag förtjänar mer respekt än så men jag kan aldrig förmå mig till det. Jag undrar om han skulle respektera mig bättre om jag sa det till honom.

Vad händer nu då? Kommer jag åka hem till honom och ligga på torsdag eller har jag tagit mig samman?