dumpad

Till det bättre eller till det sämre?

Jag hade i slutet av vårt förhållande funderat på hur det skulle vara att vara singel eftersom jag sedan högstadiet alltid har haft pojkvän. Jag funderade seriöst på saken flera gånger och hade nästan bestämt mig för att göra slut. Det hela berodde nog på att jag kände att jag också behövde förändra mig eftersom alla andra gör det.

Sen ångrade jag mig som jag har gjort flera gånger tidigare när jag har funderat på hur livet skulle vara som singel. Jag har pojkvän! Jag älskar min pojkvän!  (Detta kom jag alltid fram till)

Visst kanske livet skulle vara roligt som singel och kanske skulle jag kanske trivas och må bättre och kanske helt enkelt var min pojkvän inte den rätta.... Men jag tvivlade alltid på det.

Jag kom dock alltid fram till att jag älskade att min pojkvän. Jag hade aldrig mått så bra som när vi var tillsammans och aldrig känt mig uppskattad som när vi var ihop. Hur mycket jag än funderar på hur livet skulle vara som singel (och det har jag, och säkert massa andra upptagna gjort) så kom jag alltid fram till att jag inte kan få någon bättre pojkvän.

Det fanns ingen annan kille som kunde ersätta min....

Jävligt taskigt känns det att han inte känner samma sak...