dumpad

Få människor vågar ringa och fråga hur det är. Mina bästa vänner frågar mig knappt. Dom bara tar förgivet att allt är ok. Om dom bara visste, om dom bara frågade så jag kunde få prata om det. Jag vill prata med alla om det här men det är ju mina bästa vänner som ska hjälpa mig ur det här. Som ska älta med mig och göra saker med mig och få mig att glömma. Men dom ringer inte. Jag är alldeles ensam.

Jag klandrar dom i och för sig inte. Innan jag blev dumpad visste jag heller inte hur det kändes. Jag trodde att det räckte med att man frågade hur det var direkt efter och sen gick allt över efter kanske två veckor. Det gör det inte. Det går inte över. Det kommer aldrig att gå över. Ingen som inte har blivit dumpad kan förstå hur det känns. Bara den som upplevt den smärta som jag känner kan sätta sig in i hur jag mår. Jag märker det på alla andra flyktigt bekanta som ringer, dom som någon gång har fått sitt hjärta krossat och vet hur det känns. Dom ringer och ältar och det är precis vad jag behöver. Jag behöver någon som förstår och som frågar och som vet hur det känns. Någon som kan ge goda råd och visa att det faktiskt går över.... även om det tar lång tid.

Så är det något som jag har lärt mig efter det här så är det att ringa folk som är i kris och prata med dom. Man ska inte vara rädd för att ställa frågor som kan göra ont för någon som är ledsen vill inget hellre än att prata om det som gör så fruktansvärt ont. För är det ingen som frågar så gör det bara ännu ondare. Man behöver känna att det finns folk som bryr sig och som älskar än när någon annan plötsligt har sagt att han inte gör det längre.