Min framtid är borta...
Gud vad jag saknar dig. Jag skulle göra allt för att det skulle bli vi två igen. När jag tänker på dig kan jag inte sluta gråta. Åhh vad jag önskar att man slapp må så här dåligt.
Aldrig i mitt 22-åriga liv har jag varit riktigt ledsen. Det märker jag nu. Jo det är klart, när min hund dog var jag fruktansvärt ledsen men det fanns inte så mycket att göra. Han var sjuk och vi var tvungen att avlivas. Det fanns inget vi kunde göra utan att vi var tvugna att acceptera ödet.
Nu känns det som om jag aldrig kommer att må bra igen. Jag avskyr den här känslan som är med mig hela tiden. Enda gångerna som jag inte behöver tänka på dig är på jobbet. Då fokuserar jag helt och hållet på kunderna och det är så skönt att dagarna går fort. Jag vill inte ens tänka på vad som hade hänt med mig om du hade dumpat mig precis innan en tenta. Det hade jag aldrig klarat av. jag får väl tacka dig för att du ändå tajmade det relativt bra. Även om jag avskyr att du dumpade mig på min födelsedag och en vecka innan vi skulle åka till Grekland.
Jag önskar bara att jag visste hur mitt liv ser ur om några månader. Om jag visste att jag skulle träffa en ny man som är supersnygg och supertrevlig och jag är jättekär skulle det vara så himla mycket enklare att gå vidare. Men allt jag ser nu är en svart framtid. En framtid utan dig.
Jag ältar samma sak om och om igen... varför tog det slut? Varför berättade du inte hur du kände? Varför fick du mig att tro att allt var bra? Varför är du inte kär i mig längre? Hur kunde du sluta älska mig?
Allt som jag skriver här vill jag att du ska läsa. Samtidigt vet jag att det är omöjligt att visa det som jag har skrivit till dig här. Det sista du vill ha är mig efter dig som ältar. Du säger att det inte gör något om jag ringer och ältar men ändå blir du sur när jag börjar fråga dig massa saker. Jag måste låta dig få vara ifred.
Jag önskar bara att det fanns ett facit som man kunde gå efter. Någon som talade om precis hur jag skulle göra för att du ska bli kär i mig igen. Jag förstår inte varför jag fortfarande går runt och hoppas på det. Det kommer ju inte att inträffa.... Men hoppet är det sista som lämnar människan. Jag måste sluta hoppas...
Aldrig i mitt 22-åriga liv har jag varit riktigt ledsen. Det märker jag nu. Jo det är klart, när min hund dog var jag fruktansvärt ledsen men det fanns inte så mycket att göra. Han var sjuk och vi var tvungen att avlivas. Det fanns inget vi kunde göra utan att vi var tvugna att acceptera ödet.
Nu känns det som om jag aldrig kommer att må bra igen. Jag avskyr den här känslan som är med mig hela tiden. Enda gångerna som jag inte behöver tänka på dig är på jobbet. Då fokuserar jag helt och hållet på kunderna och det är så skönt att dagarna går fort. Jag vill inte ens tänka på vad som hade hänt med mig om du hade dumpat mig precis innan en tenta. Det hade jag aldrig klarat av. jag får väl tacka dig för att du ändå tajmade det relativt bra. Även om jag avskyr att du dumpade mig på min födelsedag och en vecka innan vi skulle åka till Grekland.
Jag önskar bara att jag visste hur mitt liv ser ur om några månader. Om jag visste att jag skulle träffa en ny man som är supersnygg och supertrevlig och jag är jättekär skulle det vara så himla mycket enklare att gå vidare. Men allt jag ser nu är en svart framtid. En framtid utan dig.
Jag ältar samma sak om och om igen... varför tog det slut? Varför berättade du inte hur du kände? Varför fick du mig att tro att allt var bra? Varför är du inte kär i mig längre? Hur kunde du sluta älska mig?
Allt som jag skriver här vill jag att du ska läsa. Samtidigt vet jag att det är omöjligt att visa det som jag har skrivit till dig här. Det sista du vill ha är mig efter dig som ältar. Du säger att det inte gör något om jag ringer och ältar men ändå blir du sur när jag börjar fråga dig massa saker. Jag måste låta dig få vara ifred.
Jag önskar bara att det fanns ett facit som man kunde gå efter. Någon som talade om precis hur jag skulle göra för att du ska bli kär i mig igen. Jag förstår inte varför jag fortfarande går runt och hoppas på det. Det kommer ju inte att inträffa.... Men hoppet är det sista som lämnar människan. Jag måste sluta hoppas...
Kommentarer
Trackback