dumpad

Jag mår dåligt. Jag kan inte sluta tänka på honom. Jag har tänkt på honom sedan han ringde mig igår. Varför skulle han göra det? Han bara förstör för mig och jag hatar det. Så ska han komma till mitt jobb också. Vilket svin.

Jag måste helt enkelt säga till honom att han inte får ringa mig. Men jag vill inte det. Jag känner mig helt kluven. Jag vill inte säga så för då kanske han aldrig ringer mig igen. Samtidigt vill jag inte att han ska ringa. Fast jag vill ju det. Hur går det ihop?

Är det för att jag inte vill verka svag inför honom? Jag tänker mig att han kommer till mitt jobb om 2 veckor och sen hörs vi aldrig mer igen. Då behöver jag inte säga till honom att vi inte ska höras mer. Jag tänker i alla fall inte ringa honom. Det känns bra.

Åhhh igår när jag slog hans nummer och hörde hans röst. Det var så bekant, så normalt på något sätt. Vad är det för sinnessjuk värld jag lever i. Jag är singel! Jag hatar att vara singel. Vart tog min framtid vägen? Mitt bröllop? Min lägenhet? Mina barn? Min man? Allt är borta och kvar står jag ensam och ledsen.

När jag kom upp på mitt rum efter att ha ätit mellanmål så hade jag ett missat samtal från hans jobb och ett intalat medd på telefonsvararen. Det var han som hade pratat in och som bad om en tjänst. Hur fan kan han be mig om en tjänst? Vad gjorde jag? Jo jag ringde upp naturligtvis.

Han telefon hade gått sönder och undrade om jag kunde hjälpa honom med en ny. Jag jobbar nämligen med sånt. Det blev lite kallprat innan han slutligen bad mig om det. När jag fick höra hur mkt han hade som telefonräkning så undrade jag om han inte skulle byta operatör. Jag sa något i stil med:
- Ja men dom du ringer har ju inte samma operatör och du ringer inte mig och jag ringer inte dig så det kanske är lika bra att du byter operatör.

Han blev helt tyst och lite chockad tror jag. Sen blev han helt kort och sa:
- jaja, jag får väl kolla upp andra alternativ då.

Sen tror jag att han tog sig samman och lät plötsligt lite trevligare igen. Han sa att han skulle komma ner och hälsa på mig på jobbet för att kolla upp saker och ting. Jävla skit. Han skulle komma om 2 veckor när jag jobbar (helgen). Kommer han inte att komma då som han har sagt så vet jag att jag kommer att bli hur ledsen som helst. Samtidigt som jag nästan med 100 % säkerhet vet att han inte kommer att komma eftersom han nästan aldrig håller vad han lovar. Åh vad jobbigt då måste jag göra mig fin då. Jag som alltid brukar se hur äcklig ut som helst på jobbet. Och om jag har gjort det utan att han kommer kommer jag att hata mig själv, dels för att jag bryr mig och dels för att jag blir så ledsen.

Btw, jag fick sms av dejten sent igår kväll. Jag har inte svarat än... Seriöst så verkar han helt förlamad.

Jag undrar vad han hade sagt om han fick veta att jag träffat nya killar och tom legat med en av dom. Undra om han hade blivit svartsjuk?

Första dagen i skolan. Det var mycket bättre än vad jag hade trott!

Snart har det gått 3 månader sen jag blev dumpad. Jag undrar om det är meningen att det ska vara över nu. Att man ska ha gått vidare. Jag upplever inte att jag har kommit över det här än.

Han loggade nyss in på MSN. Han brukar vara inloggad på söndagskvällarna och han vet att jag alltid är det också. Direkt kände jag för att ta bort kontaktblockeringen så han skulle kunna kontakta mig men jag hindrade mig nästan direkt. Jag ska inte göra det så enkelt för honom. Usch jag mår dåligt över att jag såg honom ute igår också.

Jag börjar bli jävligt trött på mig själv. Jag undrar vad ni som läser den här bloggen tänker. Gud vad hon vältrar sig i sin sorg. Vad patetisk hon är. Kan hon inte gå vidare? Att hon bara orkar må så dåligt hela tiden.

Idag när jag låg bakfull i min säng och tänkte på den här bloggen så kände jag illamåendekänslor över att jag ältar det här så jävla mycket. Jag blev så trött på mig själv och allt jag har skrivit här att jag bara ville slå mig sjäv på käften. Jag upplevde illamåendekänslor när jag tänkte på honom och hur han raggade på alla tjejer och jag kunde inte låta bli att tycka att det är barnsligt. Jag orkar inte med mig själv längre.

Min dejt som verkade väldigt intresserad från början har inte svarat på 2 sms som jag har skickat. Jag undrar vad problemet är. Känslan av att vara dumpad på nytt är lite obehaglig faktiskt. Jag tänkte att jag skulle ringa honom idag men hejdade mig och sa till mig själv att nu slutar du vara hysterisk. Så jag gjorde inte det.

Imorgon börjar skolan igen. Suck... Dom har inte rättat min omtenta än. Går det dåligt på den så drar jag något gammalt över mig tror jag.

Vi var ute igår. Vi skulle till vårt nya favoritställe men i kön till stans största ställe (dit jag brukade gå) ser jag honom. Jag går typ förbi honom med 3 meters mellanrum. Jag blir helt skärrad. Jag tror inte han såg mig, och om han gjorde det så låtsades han som om han inte gjorde det.

Jag ville gå fram och säga hej men mina vänner hindrade mig. Vilken tur. Jag gav min mobil till min kompis och sa till henne att hon skulle kontrollera den noga och skulle jag ringa så var hon tvungen att kolla till vem först. SMS fick inte skickas förrän hon hade godkänt. Väldigt smart. Visserligen kände jag inte jättestort behov av att ringa men det är mycket möjligt att jag hade slängt iväg ett sms.

Idag när jag vaknade (nu mao) så kastade jag mig på datorn och kollade igenom alla vimmelsajter för att se om han fanns med på någon av bilderna. Det gjorde han inte. Vilken tur. Jag hade nog dött om  han hade stått där med armarna om en annan tjej.

Jag tänker på honom hela tiden och nu saknar jag sexet också. Jag funderar allvarligt på att ringa och fråga om han vill ligga med mig igen. Mest för att jag vill ha sex. Men samtidigt också för att få vara nära honom. Det enda som hindrar mig är att jag inte vill att han ska kunna få ligga med mig utan att vara ihop med mig.

I en av böckerna jag läste stod det att under tiden som flickvän accepterade man inget annat än att bli behandlad som en flickvän så varför ska man nöja sig med något sämre nu?

I'ts either whole me or no me...

Sen tänker jag lite på mitt hjärta också. Det kan inte vara bra att ringa honom igen. Fan också att den här 60-dagarssviten bröts. Det var mycket enklare att förklara för sig själv varför man inte ska ringa då...

Ja det är sant. Jag är svag, svag, svag, svag! Jag loggade in på msn och fick se att han var online. Jag hade ju blockerat honom men jag tog bort blockeringen. Det var svagt gjort. Det dröjde inte länge innan han hörde av sig. Jag svarade... jag svek mig själv. Jag hade lovat mig själv att vi inte skulle höras på 60 dagar och nu bröt jag den sviten. Fan också!

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag har halvhjärtat fösökt fösvara mig själv för mig själv med att det var ju inte jag, det var ju han som tog kontakt. Men det hjälper inte. Jag skulle ha varit stark och inte svarat. Men jag skulle för det första inte ha tagit bort blockeringen. Varför sviker jag mig själv hela tiden?

Måste jag börja om med dom här 60 dagarna nu? Jag önskar man kunde fråga författarna... Men det spelar nog ingen roll heller för jag svek mig själv fullständigt när han sa att han tyckte det var kul att prata med mig och frågade om vi kunde göra det igen. Vet ni vad jag svarade då? Jag sa jag... Fan! Jag borde dra åt helvete. Jag ljög för honom också under hela konversationen. Jag publicerar den här så kan ni alla se hur falsk jag är.

(Ni kanske märker hur jag försöker vara smart och attraktiv och jag gör allt för att det ska gå upp för honom hur mycket jag har gått vidare och att jag har kommit över honom. Vilken lögn!)

Han säger (18:46):
hej! tänkte bara kolla om allt e bra? hur går det med pluggandet?
Jag säger (18:46):
hej
Jag säger (18:46):
hmmm jodå... det går väldigt väldigt segt
Jag säger (18:47):
men tentan är på måndag så då är det över i alla fall
Han säger (18:47):
skönt... bara att jobba ända in i kaklet då... så e det över sen...
Jag säger (18:48):
ända in i kaklet? haha... ja precis
Jag säger (18:48):
hur är det med dig?
Han säger (18:48):
bra, ska vara ledig och själv och slappa ikväll
Jag säger (18:48):samma här
Han säger (18:52):
har du pluggat klart?
Jag säger (18:52):
nej jag ska plugga hela dagen imorgon men idag orkar jag inte
Jag säger (18:52):
jag har ju jobbat och så.
Jag säger (18:53):
tappat karaktären fullständigt
Han säger (18:53):
har jag svårt att tänka  mig...
Jag säger (18:53):
det är sant... lite åtminstone
Han säger (18:54):
okej, gör det nåt då?
Jag säger (18:55):
ja det gör det. jag blir ledsen på mig själv för att jag inte anstänger mig men... ja jag vet inte. om det inte går så går det inte
Jag säger (18:57):
jag hörde att du hade flyttat. vad kul för dig!
Han säger (19:02):
eller du kanske var ironisk...
Jag säger (19:03):
skrev du ngt innan "eller du kanske var ironisk..."... isf fick jag inte det
Jag säger (19:03):
men nej... jag var inte ironisk. jag menar det. du var ju trött på att bo hemma
Han säger (19:04)
:jag skrev att jag bara lånar lägenheten och att killen som äger den skall sälja den om 1 månad... men det e skönt att kunna komma ifrån lite nu iaf...
Jag säger (19:05):
ja men det måste ju vara jätteskönt. tro det eller ej men så har jag kommit väldigt långt sen jag bad dig dra åt helvete
Jag säger (19:05):
så nu är jag glad för din skull
Han säger (19:05):
vad skönt... glad för din skull... det var helt ok att du bad mig...........
Han säger (19:06):
för mig iaf...
Jag säger (19:06):
ja men absolut inte för mig... jag kände mig som en "namn på mitt ex"... haha
Han säger (19:06):
haha... men det var du inte...
Han säger (19:06):
inte i min värld iaf
Jag säger (19:07):nej det var ju skönt fast om jag hade fortsatt så vet man aldrig...
Han säger (19:08):
fast då hade du fått hålla på länge... han står ju inte så högt i kurs hos mig och det ska nog mycket till för att jag skall börja jämföra er två...
Han säger (19:08):
nu ska jag åka och spela 9 hål på golfbanan snart
Jag säger (19:08):
mmm.. jag ska nog hyra en film
Han säger (19:09):
akta dig för en som heter nåt med fårahede fast på engelska... med de niro, matt damon och angelina....
Han säger (19:09):
helt rörig, och lång
Jag säger (19:10):
ja jag såg zodiac på bio och det kan knappast bli sämre än det
Jag säger (19:10):jag ska se black hawk down tänkte jag... för att komma in i FN lite och världens konflikter
Han säger (19:11):
ganska vinklad film skulle jag tro, som dom flesta filmer om konflikter i världen
Jag säger (19:11):
säkert... som en dokumentär om guantanamo som jag såg
Han säger (19:12):
fast du gillar ju män i uniform och det finns i den filmen
Jag säger (19:12):haha... sant
Jag säger (19:14):
den loggade ur mig (igen)
Jag säger (19:14):sa du ngt?
Han säger (19:14):
kul att prata lite med dig, hoppas det var ok att jag kontaktade dig...
Han säger (19:15):
kul att prata lite med dig, hoppas det var ok att jag kontaktade dig...
Han säger (19:15):
kul att prata lite med dig, hoppas det var ok att jag kontaktade dig...
Jag säger (19:15):
ja då. jag måste säga att även om vi inte är ihop och så så har det känts konstigt att inte prata med dig
Han säger (19:15):
mmm tycker jag med faktist, ovanligt på nåt sätt...
Jag säger (19:16):
ja
Han säger (19:16):
men du mår bättre nu då?
Jag säger (19:16):
ja det gör jag.
Jag säger (19:16):
dom böckerna jag läste hjälpte sjukt mycket. konstigt för jag har alltid föraktat självhjälpsböcker
Han säger(19:17):
:)
Jag säger (19:17):
att träffa folk har också gjort sitt.
Han säger (19:17)
:)
Han säger (19:17):
bra, går skolan bra också?
Jag säger (19:18):
nja... jag vet inte hur det kommer att gå på den här tentan... trenden med AB kommer att brytas här. jag har ingen disciplin på mig själv längre
Jag säger (19:18):
det känns inte så viktigt längre heller
Han säger (19:18):
nähä? varför inte?
Jag säger (19:20):
jag vet inte... jag hade liksom sett hela min framtid med en fin lägenhet, ett schysst jobb, kanske familj inom ett par år och så. sen när allt rycktes ifrån mig så omvärderade jag saker och ting... liksom att om det skiter sig med det här jobbet och så så vet jag inte vad jag ska göra
Jag säger (19:20):
svårt att förklara
Han säger (19:21):
ja, förstår kanske, lite iaf...
Han säger (19:22):
det är nog svårt att planera framtiden för mycket, vet aldrig vad som händer på vägen...
Jag säger (19:23):
det är sant. man kan ju lika gärna på cancer och dö liksom.
Han säger (19:23):
ja i sämsta fall...
Han säger (19:23):
men det kan ju även dyka upp bra saker som man inte hade förväntat sig osv
Jag säger (19:24):
ja... kanske det. fast bra saker är ju lättare att hantera
Han säger (19:24):
helt klart...
Han säger (19:25):
nä nu blir det golf för mig...
Jag säger (19:25):ja. ha så kul
Han säger (19:26):
jepp, det var kul att prata med dig igen iaf!
Jag säger (19:26):
ja det tyckte jag med
Han säger (19:26):
kanske ska göra om det då?
Jag säger (19:26):visst
Han säger (19:26):
jag hör av mig då...
Jag säger (19:27):
mmm gör det
Han säger (19:27):
ta hand om dig så länge!
Jag säger (19:28):
detsamma!

Jag skulle ringa mig kompis och tog upp hemtelefonen och slog numret till hennes mobil, trodde jag tills jag skulle slå in sista siffran och då kommer jag på mig själv med att ringa till honom. Av den rutin slår jag bara in hans nummer...

Vad fan håller jag på med tänkte jag... Vilken tur att jag kom på det precis när jag skulle slå sista siffran. Vad skulle jag ha gjort om det gick fram signaler? Lagt på? Väntat kvar? Det är ju en omöjlighet eftersom jag inte får ringa honom. Men vad skulle jag ha sagt om han hade ringt upp?
- Jag råkade slå fel nummer... precis som om han hade trott på det!

För några veckor sedan raderade jag hans nummer från mon mobil. Jag trodde det skulle vara meningslöst eftersom jag kan det utantill men en kompis tvingade mig så jag gjorde det. Och vet ni vad? Det har faktiskt känts bättre efter det. Jag kan inte förklara det men det är precis som om att nu när det är borta så varken kan, vill eller ska jag ringa honom. Nice!

Jag vill så gärna söka efter info om honom på nätet. Vad som helst som kan tala om vad han har för sig... men jag gör det inte. Jag skriver här istället. Iblnad hatar jag honom för att han inte har facebook men samtidigt är det så himla jävla skönt. Jag fasar för den dagen jag kommer hitta hans namn där...

Igår fick jag mess av en av killarna jag har träffat. Jag trodde inte han var direkt intresserad så jag har inte hört av mig heller men så gjorde han det nu då. Det var iofs ett himla lamt mess men ändå. Han hörde ju av sig i alla fall.

Jag har en bekännelse också. Jag har inte berättat om det här i bloggen för att jag vill inte att folk ska tycka illa om mig. Men egentligen så är det ju ingen som vet vem jag är och den här bloggen är ju faktiskt ett vektyg för att må bättre och då måste man vara ärlig. Min förhoppning är väl också att andra som har blivit dumpade ska kunna läsa och se att det går över. För det tror man inte att det ska precis i början. Och ska man hjälpa andra så måste man ju vara helt ärlig.

Nåväl, killen som smsade igår. Jag var hemma hos honom och kollade på film för ett tag sedan och det slutade med att vi låg med varandra. Vad är det för luder tänker säkert många av er nu och det var precis vad jag var rädd för. Egentligen ska jag inte behöva förklara mig men innan har jag bara legat med 2 stycken och det har varit långvariga förhållanden med båda. Jag ville bara testa och se om det skulle vara annorlunda med någon annan. Det var det inte. Det var ungefär som att ligga med honom. Fast utan kärlek då. Det fanns ingen kärlek här, det var bara sex. Men jag ville verkligen göra det så jag gjorde det.

Ja, tänker säkert flera av er. vad håller hon på med? Fattar hon inte att hon bara gör så för att komma över sitt ex? Att hon bara försöker höja sitt självförtroende men att det inte hjälper? Träffa 2 killar på samma gång också...

Jo det gör jag. Jag vet att det bara är för att komma över honom men samtidigt så känns det bättre och why not liksom. Jag trodde jag skulle må dåligt över att jag hade sex med honom (mitt ex) efter att det tagit slut men det har jag faktiskt inte gjort. Jag minns det som något fint, hur patetiskt det nu än kan låta.

Det finns väl olika sätt att ta sig ur kriser och det här är ett sätt som jag tycker funkar för mig just nu. Dessutom känner jag att efter ha varit upptagen sen jag var 15 år (nu 22) så behöver jag leva ett roligt singelliv och släppa lite på alla hämningar som jag har haft under mina år som flickvän.

Dessutom är det konstigt det där. Mina föräldrar säger till mig att ha kul nu och njut av singellivet men när dom fick reda på att jag skulle träffa två killar så såg jag hur dom rynkade på näsan... vad tror dom liksom?

Idag har det gått 24 dagar sedan vi hördes sist. Med tanke på kommentaren som jag fick i mitt förra inlägg så skämdes jag lite faktiskt. Vad håller jag på med?

Jag ville prata skit om honom med min mamma, pappa och syster och berättade allt om den här lägenheten. Min syster och mamma var villiga att stämma in i skitsnacket men pappa vägrade.

- varför håller du inte med? Frågade min syster honom.. Ja varför gjorde han inte det undrade jag...
- Han är ju vuxen, snart 25 år det är väl inte mer än rätt att han flyttar nu var allt han sa.

Jag kände mig snopen. Men så tänkte jag att det är väl kanske inte mer än rätt. Så när jag har försökt söka på hans namn på facebook eller ska kolla upp hans golftävling eller söka annan info på nätet om honom så har jag sagt STOP! GÖR DET INTE! SLUTA! Och det har faktiskt resulterat i att jag inte har letat info om honom. Det känns hur skönt som helst faktiskt.

Jag ska säga till mina vänner att om dom träffar honom så ska dom inte säga något till mig. Jag vill inte veta. Det är lika bra att utgå från att han inte finns längre. Ju mer jag hör om honom desto mer ledsen blir jag så nu får det vara nog. Vilken härlig känsla det här blev...

Var i stan och åt frukost med en kompis som sa att hon hade sett honom ute förra onsdagen på ett ställe. Luften gick ur mig:
- vad sa han? Vem var han där med? Hur såg han ut? vad gjorde han?

Alltså han pratade mest med S men han var där med ngn golfkompis.

Jag blev jätteledsen för att han var ute. Jag vet inte varför. vad hade jag trott? Att han skulle sitta hemma och mögla? Jag kände instinktivt att jag var tvungen att ringa S och höra efter vad han hade sagt till henne. Men sen så kände jag... han har slutat läsa min blogg så varför ska du bry dig om vad han gör? Sluta med dig.


Och då försvann den där känslan. Jag måste göra lite mental träning idag för att få bort den negativa känslan jag fick nyss. Det har gått 17 dagar sen vi hördes sist.

Även om jag mår mycket bättre nu så är det precis som om sorgen har klumpat ihop sig till en stor sten i mitt bröst och som gör sig påmind då och då (Rättare sagt, flera gånger om dagen). I början spred sig sorgen i hela kroppen och jag kände mig helt uppgiven. det är svårt att förklara för känslan jag hade då var helt ny för mig och det skrämde mig något fruktansvärt.

Nu är det mer hanterligt. Den dyker upp då och då men jag vet i alla fall var jag har den. Skitsvårt att förklara. Men nu är känslan mer bekant för det är precis som när jag förlorade min hund. Man är tyngd av sorg efter förlusten men man vet liksom att det inte går att göra något åt det. Det är bara att härda ut. Stucked to the pain.

I vilket fall som helst så sörjer jag förlusten av min absolut bästa vän. Han som kände mig utan och innan. Han som visste precis hur jag såg ut naken. Exakt var jag hade mina födelsemärken, var jag hade ärr, hur min rumpa såg ut. En kompis som visste precis vad jag tänkte fast jag sa något helt annat. Någon som visste när jag var ledsen, som skrattade med mig när jag var glad, som visste hur han skulle muntra upp mig när jag var sur.

En kompis som vet precis vilka godisar jag gillar, som vet vilken typ av film jag gillar. Som vet hur mycket jag tål att dricka och hindrar mig när jag tagit en drink för mycket. En kompis som alltid ställer upp. Som man kan ringa till och storgråta i telefonen. Som tröstar med en varm famn när man är ledsen.

En kompis som kommer med en film, godis och vitaminer när man är sjuk. En kompis som man smittar när man är sjuk och som man blir smittad av när han är sjuk. En kompis som man känner utan och innan.

En kompis som man kan säga vad som helst till och inte behöva oroa sig för att han ska tycka att man är ytlig, korkad eller dum i huvudet. En kompis som man kan vara sig själv med. Som behåller alla hemligheter man berättar och som delar med sig av sina för att han litar på att man inte ska föra dom vidare.

En kompis som är ärlig mot dig och säger vad han tycker. Som säger när du är fin och kommer med blommor när du har klarat en tenta. En kompis som aldrig sviker och som älskar dig för den du är.

En kompis som man kan hitta på roliga saker med. Som gillar exakt samma saker dom du gör. En kompis man kan vara tyst med utan att det känns dumt.

En kompis som inte dömer och som älskar dig för den du verkligen är. En kompis som ringer för att han vill prata med dig trots att han inte har något att säga.

Jag saknar mig absolut bästaste bästa vän. Jag saknar att ringa dig och berätta för dig allt som kretsar i mitt huvud. Jag saknar dina telefonsamtal där du berättade för mig allt som hänt dig under dagen.

Jag kan inte förstå människor som har blivit svikna av någon dom älskar och som sedan säger att:
- Jag önskar dig all lycka i livet.
Det kan man ju verkligen inte mena. Då måste man antingen vara något typ av helgon eller så ljuger man för sig själv. Jag önskar i alla fall honom ingen lycka alls i livet (även om jag har sagt det till honom).

Jag hoppas att han aldrig träffar någon som han blir kär i, att han misslyckas med sin golf och att livet är allmänt surt för honom. Det kan han ha.

Jag är fruktansvärt irriterad på att han gick och vann en jävla golftävling nu när det har tagit slut. Det var precis vad jag fruktade. Om jag inte fick skulden innan så kommer jag definitivt få det nu för att det gick dåligt i hans golf. Alla hans kompisar, familj, tränare och mer ytligt golfbekanta kommer att tänka och tycka:
- Jaha det var den där tjejens fel att det gick så dåligt för honom. Se nu, så fort han gjorde sig av med henne så lyckas han.

usch, jag mår illa när jag tänker på det. Det värsta är kanske inte att hans familj och vänner tänker så utan det värsta är ju att han kanske tänker så själv. Jag måste intala mig själv att det är en svag människa som inte klarar av att ha ett förhållande och spela bra golf samtidigt. Jag menar, visserligen har golf mycket att göra med psykologi men man ska väl kunna leva ett normalt liv också?

I en av mina böcker har jag läst att visst vore det kul om folk kunde säga om en att:
- Det bästa som kunde hända den tjejen var att bli av med den killen...

En sån tjej vill jag vara och jag jobbar på att få vara en sån tjej. Jag har varit på dejt hela dagen idag. Först tog vi en promenad på 8 km och jag var lite skärrad eftersom det var i krokarna där han brukar vara. Visserligen vet jag att han var bortrest för bröllop denna helgen men jag visste ju inte när han skulle komma hem.

När så dejten föreslog att vi skulle käka middag på golfkrogen höll jag på att smälla av. Tänk om han skulle dyka upp där... eller någon av hans kompisar. Då skulle han ju säkert tro att jag åkt dit bara för att han skulle se mig med en dejt. Och vad skulle jag säga till dejten?
- Nej det går inte för jag kan eventuellt stöta på mitt ex här och jag har ingen lust att han ska få syn på oss...

Det hela löste sig genom att dejten inte tykcte det såg så mysigt ut där så vi stack till stan och käkade. Sen åkte vi hem till honom och kollade på film och det blev en del hångel. Det var inte som att hångla med honom.. det kändes faktiskt lite konstigt men det är väl en vanesak.

Det är sjukt skönt att ha någon annan att tänka på än honom. Just nu i alla fall

Det har gått 13 dagar sen vi hade kontakt sist. Innan har vi hörts varje vecka, alltid på lördagar eller söndagar. Jag ska härda ut i 60 dagar så får vi se hur jag mår sen. Idag är det söndag. vad jag i alla fall kan säga är att jag mår mycket mycket bättre när vi inte har kontakt. Givetvis tänker jag på honom hela tiden men för varje dag som går som jag inte har ringt blir jag lite stolt över mig själv och så gör det att jag mår bättre. Det är som en uppåtgående spiral. Tack för det!

Jag har varit på dejt dessutom med en kille. Jag tycker hela det här dejtingträsket är oerhört påfrestande men det är skönt att kunna tänka på någon annan än honom. Snart ska jag dessutom på dejt med en annan kille som jag faktiskt har känt sedan lågstadiet. Får se hur det går. Det är mest han som har pushat för det här och det är rätt skönt för en gångs skull att få lite bekräftelse.

När jag tänker på honom känner jag fortfarande ett styng i hjärtat och det gör så himla ont. Jag tänker på honom varje dag och blir ledsen för att jag inte får dela min framtid med honom. Men livet går vidare. I veckan var jag och spelade minigolf med min killkompis och han sa något som fick mig att bli så himla ledsen:
- Men han ser ju jättebra ut så det kommer inte dröja länge innan han hittar en jättesöt tjej.
Jag vet inte varför han sa så men det kanske var bra...

Jag minns att jag frågade mig själv varför jag i helvete inte kunde sluta hoppas och tro att han skulle ångra sig men i en av mina självhjälpsböcker står det att det är vårt sätt att hantera sorgen. Man går in i förnekelsens underbara värld för att man helt enkelt inte kan hantera att ta emot så mycket sorg på en gång så då förnekar man det för att gradvis ta till sig sanningen i en sådan stor portion som man klarar av att hantera. Det kändes väldigt skönt att läsa det. Ibland har jag ju trott att jag är psykiskt sjuk pga av alla känslor som svallar runt i mitt huvud.