Hur kunde det bli såhär?
Han skickade ett supergulligt mms till mig några dagar innan som gjorde att jag blev hur glad som helst och sen så ångrar han sig direkt. Varför?
Om han mådde dåligt, varför lät han mig inte vara med i processen så kan kunde få hjälpa till? Varför fick jag inte ens chans att göra det bättre?
Alla dom här sakerna vill jag ringa och älta men han vill inte prata om det. När jag har ringt och börjat älta blir han sur och det slutar bara med att jag blir ännu mer ledsen. jag tycker faktiskt att det är hans skyldighet att svara på mina frågor. Efter ett 5 ½ år långt förhållande kan man inte bara klippa av alla band.
Jag fasar för helgen. Jag vet att han är ledig och med största sannolikhet kommer att gå ut på krogen. Jag vill helst inte gå ut eftersom jag blev så ledsen sist men jag känner att "om han så skall jag". Dessutom hoppas jag på att vi ska gå till samma ställe så att jag liksom kan hålla koll på honom och se vad han gör. Men om han då skulle träffa någon annan skulle jag dö. Det vet jag.
hmm.. känner igen mig i en del där.. Faktiskt det minsta han kan göra är att vara tillmötesgående och svara på dina frågor :( 5 ½ år är mycket.. jag och min kille var ihop i 5 innan det tog slut och ja.. ska jag vara ärlig så har vi bara typ sagt hej efter det och knappt det. Han gick vidare fortare än vad jag gjorde om man säger så. Förstår om du e förvirrad utav det här.. Strunta i att gå ut om du riskerar att bli sårad sen är det lätt att man i "fyllan och villan" gör saker man ångrar och dagen efter får ännu mera ångest över det. Styrke kramar till dig!
Ja det är det som känns så himla orättvist.. Att han som har dumpat mig kan gå vidare fortare än jag som måste försöka laga mitt krossade hjärta...
Och att hitta någon annan på krogen är nog ingen bra idé som du säger...Jag hoppas inte han gör det heller
Kom du över honom?
Visst känns det när jag ser honom ute (jag bor i en liten stad så jag stöter ihop med honom titt som tätt)
Värst var det ju i början.. på krogen och så.. Usch jag ville bara skjuta mig flera gånger om och snabb spola livet fram i ca 3 månader så man slapp det jobbiga sorge arbetet.. Hur fan ska inte en skillsmässa kännas då liksom?! Nu kommer det låta ENORMT klyschigt det här MEN jag träffade den här killen när jag var 17 och vi var ihop tills vi var 22 ungefär riktiga "highschool sweethearts" efter uppbrottet tyckte jag att det var svårt att identifiera mig själv som singel och jag kände mig allmänt lost liksom.. men (nu kommer det klyschiga) allt eftersom tiden går ljusnar tankar och oron liksom lättar.. Jag var fortfarande ung och livet måste få fortsätta. Andra killar började lägga märke till mig och det var ju trevligt ;) Idag 3 år senare lever jag sedan 1 år tillsammans med världens bästa kille! Du vet en sån som man egentligen vill låsa in i bankfacket för man är så rädd om? Jag ångrar idag ingenting utan är glad att jag faktiskt kom ut som vinnaren ur det hela. Starkare, snyggare och mycket mer harmonisk. Dessutom hade jag inte träffat min nuvarande pojkvän.
Åhh va glad jag blir när jag läste det. Vi har också high school sweethearts... Jag känner precis samma som du. Det är kul att se att folk faktiskt går vidare och till det bättre.