dumpad

Idag... i morse slog det mig att nu är jag så jävla trött på att vara ledsen. Nu räcker det! Nu får det vara nog! Vilken skön känsla.

Min syster hade läst något på Aftonbladet som sa att när man blivit dumpad så skulle man sätta upp ett datum och efter det skulle man inte vara ledsen längre. När hon sa det i fredags tyckte jag att det var något av de sämsta råd någon kunde ge. Hur kan man veta hur länge man ska vara ledsen? Det går ju inte. Jag tycker fortfarande att det var ett korkat råd från Aftonbladet men i och med den här nya känslan så kanske man skulle kunna säga till sig själv att nu är du inte ledsen längre!

Det är dock något jag omöjligt hade kunnat bestämma dagarna efter jag hade blivit dumpad.

Jag kom på mig själv med att tänka vad jag skulle säga till honom om han ångrar sig och vill ha mig tillbaka. Medan jag sminkade mig funderade jag på de krav jag stulle ställa:
- Ja du måste ge mig bekräftelse. Vi kan inte hålla på att söka bekräftelse av massa andra hela tiden.

Medan jag uttalade orden inne i min hjärna slog det mig plötsligt. Men herre gud det kommer aldrig att bli bättre.  Det kommer att bli precis likadant igen. Vi kommer att ramla in i samma mönster igen.

Det är så fruktansvärt lätt att tänka på alla bra saker som hände i ens förhållande. Jag gör det hela tiden. Nästan aldrig tänker jag på de stunder då vårt förhållande var dåligt. Jag ser bara alla fina mysiga stunder och tänker bara på hur han var världens absolut bästa pojkvän. Det är värdelöst men helt omöjligt att komma ifrån. Därför tyckte jag det var så oerhört skönt att jag för en gångs skull faktiskt insåg att livet inte alltid var en dans på rosor med honom.