dumpad

Precis när jag blev dumpad grät jag hysteriskt varje dag. Jag trodde inte man kunde bli så ledsen. När jag har sett folk i olika filmer gråta så hysteriskt har jag alltid tänkt, "Men snälla, ni kan väl försöka göra det lite mer verkligt". Tills jag en dag själv blev sååå hysteriskt ledsen och insåg att man faktiskt kan vara det.

Jag blev rädd för den där känslan och hatade den. Jag hatade att jag inte kände igen den och visste vad det var och hur jag skulle hantera den. Jag famnade i blindo. Det var vidrigt. Nu efter en månad har jag lärt mig känna igen den känslan. Jag vet när jag vaknar på morgonen att jag kommer att vara ledsen hela dagen, och dagen efter det, och dagen efter det och kanske hur jävla länge som helst. Det är i alla fall en liten tröst att jag inte behöver vara rädd för den där känslan. Jag vet vad det är. Det är sorg. Och det är inte bara jag som går igenom det. Folk tar sig faktiskt ut levande... men det tar tid.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur han var den mest fantastiska pojkvännen i hela världen. När jag tänker efter så var han faktiskt det. Visst har också solen sina fläckar men han älskade verkligen mig en gång i tiden. Varför tvivlade jag alltid på det?

Varför var jag inte en bättre flickvän? Jag borde ha uppskattat honom mer. Då kanske vi fortfarande hade varit ihop. Jag skulle kunna ge allt för att få veta exakt vad han tänker. Det känns som om det han säger inte stämmer förutom en sak... Att han vill vara själv. Det är nog det enda som jag tror på av allt han har sagt.

Efter i söndags när jag sa att vi inte kunde höras mer har det känts lite bättre. Jag går inte och hoppas på att han ska ringa hela tiden eftersom jag vet att han inte kommer att göra det.

Helst av allt vill jag ju att han ska ringa och säga att han har ångrat sig och då skulle jag ta tillbaka honom med en gång. Men det kommer inte att hända.