Förlusten av ens bästa vän!
Även om jag mår mycket bättre nu så är det precis som om sorgen har klumpat ihop sig till en stor sten i mitt bröst och som gör sig påmind då och då (Rättare sagt, flera gånger om dagen). I början spred sig sorgen i hela kroppen och jag kände mig helt uppgiven. det är svårt att förklara för känslan jag hade då var helt ny för mig och det skrämde mig något fruktansvärt.
Nu är det mer hanterligt. Den dyker upp då och då men jag vet i alla fall var jag har den. Skitsvårt att förklara. Men nu är känslan mer bekant för det är precis som när jag förlorade min hund. Man är tyngd av sorg efter förlusten men man vet liksom att det inte går att göra något åt det. Det är bara att härda ut. Stucked to the pain.
I vilket fall som helst så sörjer jag förlusten av min absolut bästa vän. Han som kände mig utan och innan. Han som visste precis hur jag såg ut naken. Exakt var jag hade mina födelsemärken, var jag hade ärr, hur min rumpa såg ut. En kompis som visste precis vad jag tänkte fast jag sa något helt annat. Någon som visste när jag var ledsen, som skrattade med mig när jag var glad, som visste hur han skulle muntra upp mig när jag var sur.
En kompis som vet precis vilka godisar jag gillar, som vet vilken typ av film jag gillar. Som vet hur mycket jag tål att dricka och hindrar mig när jag tagit en drink för mycket. En kompis som alltid ställer upp. Som man kan ringa till och storgråta i telefonen. Som tröstar med en varm famn när man är ledsen.
En kompis som kommer med en film, godis och vitaminer när man är sjuk. En kompis som man smittar när man är sjuk och som man blir smittad av när han är sjuk. En kompis som man känner utan och innan.
En kompis som man kan säga vad som helst till och inte behöva oroa sig för att han ska tycka att man är ytlig, korkad eller dum i huvudet. En kompis som man kan vara sig själv med. Som behåller alla hemligheter man berättar och som delar med sig av sina för att han litar på att man inte ska föra dom vidare.
En kompis som är ärlig mot dig och säger vad han tycker. Som säger när du är fin och kommer med blommor när du har klarat en tenta. En kompis som aldrig sviker och som älskar dig för den du är.
En kompis som man kan hitta på roliga saker med. Som gillar exakt samma saker dom du gör. En kompis man kan vara tyst med utan att det känns dumt.
En kompis som inte dömer och som älskar dig för den du verkligen är. En kompis som ringer för att han vill prata med dig trots att han inte har något att säga.
Jag saknar mig absolut bästaste bästa vän. Jag saknar att ringa dig och berätta för dig allt som kretsar i mitt huvud. Jag saknar dina telefonsamtal där du berättade för mig allt som hänt dig under dagen.
Nu är det mer hanterligt. Den dyker upp då och då men jag vet i alla fall var jag har den. Skitsvårt att förklara. Men nu är känslan mer bekant för det är precis som när jag förlorade min hund. Man är tyngd av sorg efter förlusten men man vet liksom att det inte går att göra något åt det. Det är bara att härda ut. Stucked to the pain.
I vilket fall som helst så sörjer jag förlusten av min absolut bästa vän. Han som kände mig utan och innan. Han som visste precis hur jag såg ut naken. Exakt var jag hade mina födelsemärken, var jag hade ärr, hur min rumpa såg ut. En kompis som visste precis vad jag tänkte fast jag sa något helt annat. Någon som visste när jag var ledsen, som skrattade med mig när jag var glad, som visste hur han skulle muntra upp mig när jag var sur.
En kompis som vet precis vilka godisar jag gillar, som vet vilken typ av film jag gillar. Som vet hur mycket jag tål att dricka och hindrar mig när jag tagit en drink för mycket. En kompis som alltid ställer upp. Som man kan ringa till och storgråta i telefonen. Som tröstar med en varm famn när man är ledsen.
En kompis som kommer med en film, godis och vitaminer när man är sjuk. En kompis som man smittar när man är sjuk och som man blir smittad av när han är sjuk. En kompis som man känner utan och innan.
En kompis som man kan säga vad som helst till och inte behöva oroa sig för att han ska tycka att man är ytlig, korkad eller dum i huvudet. En kompis som man kan vara sig själv med. Som behåller alla hemligheter man berättar och som delar med sig av sina för att han litar på att man inte ska föra dom vidare.
En kompis som är ärlig mot dig och säger vad han tycker. Som säger när du är fin och kommer med blommor när du har klarat en tenta. En kompis som aldrig sviker och som älskar dig för den du är.
En kompis som man kan hitta på roliga saker med. Som gillar exakt samma saker dom du gör. En kompis man kan vara tyst med utan att det känns dumt.
En kompis som inte dömer och som älskar dig för den du verkligen är. En kompis som ringer för att han vill prata med dig trots att han inte har något att säga.
Jag saknar mig absolut bästaste bästa vän. Jag saknar att ringa dig och berätta för dig allt som kretsar i mitt huvud. Jag saknar dina telefonsamtal där du berättade för mig allt som hänt dig under dagen.
Jag önskar dig inget gott
Jag kan inte förstå människor som har blivit svikna av någon dom älskar och som sedan säger att:
- Jag önskar dig all lycka i livet.
Det kan man ju verkligen inte mena. Då måste man antingen vara något typ av helgon eller så ljuger man för sig själv. Jag önskar i alla fall honom ingen lycka alls i livet (även om jag har sagt det till honom).
Jag hoppas att han aldrig träffar någon som han blir kär i, att han misslyckas med sin golf och att livet är allmänt surt för honom. Det kan han ha.
Jag är fruktansvärt irriterad på att han gick och vann en jävla golftävling nu när det har tagit slut. Det var precis vad jag fruktade. Om jag inte fick skulden innan så kommer jag definitivt få det nu för att det gick dåligt i hans golf. Alla hans kompisar, familj, tränare och mer ytligt golfbekanta kommer att tänka och tycka:
- Jaha det var den där tjejens fel att det gick så dåligt för honom. Se nu, så fort han gjorde sig av med henne så lyckas han.
usch, jag mår illa när jag tänker på det. Det värsta är kanske inte att hans familj och vänner tänker så utan det värsta är ju att han kanske tänker så själv. Jag måste intala mig själv att det är en svag människa som inte klarar av att ha ett förhållande och spela bra golf samtidigt. Jag menar, visserligen har golf mycket att göra med psykologi men man ska väl kunna leva ett normalt liv också?
- Jag önskar dig all lycka i livet.
Det kan man ju verkligen inte mena. Då måste man antingen vara något typ av helgon eller så ljuger man för sig själv. Jag önskar i alla fall honom ingen lycka alls i livet (även om jag har sagt det till honom).
Jag hoppas att han aldrig träffar någon som han blir kär i, att han misslyckas med sin golf och att livet är allmänt surt för honom. Det kan han ha.
Jag är fruktansvärt irriterad på att han gick och vann en jävla golftävling nu när det har tagit slut. Det var precis vad jag fruktade. Om jag inte fick skulden innan så kommer jag definitivt få det nu för att det gick dåligt i hans golf. Alla hans kompisar, familj, tränare och mer ytligt golfbekanta kommer att tänka och tycka:
- Jaha det var den där tjejens fel att det gick så dåligt för honom. Se nu, så fort han gjorde sig av med henne så lyckas han.
usch, jag mår illa när jag tänker på det. Det värsta är kanske inte att hans familj och vänner tänker så utan det värsta är ju att han kanske tänker så själv. Jag måste intala mig själv att det är en svag människa som inte klarar av att ha ett förhållande och spela bra golf samtidigt. Jag menar, visserligen har golf mycket att göra med psykologi men man ska väl kunna leva ett normalt liv också?
Det bästa som kunde hända
I en av mina böcker har jag läst att visst vore det kul om folk kunde säga om en att:
- Det bästa som kunde hända den tjejen var att bli av med den killen...
En sån tjej vill jag vara och jag jobbar på att få vara en sån tjej. Jag har varit på dejt hela dagen idag. Först tog vi en promenad på 8 km och jag var lite skärrad eftersom det var i krokarna där han brukar vara. Visserligen vet jag att han var bortrest för bröllop denna helgen men jag visste ju inte när han skulle komma hem.
När så dejten föreslog att vi skulle käka middag på golfkrogen höll jag på att smälla av. Tänk om han skulle dyka upp där... eller någon av hans kompisar. Då skulle han ju säkert tro att jag åkt dit bara för att han skulle se mig med en dejt. Och vad skulle jag säga till dejten?
- Nej det går inte för jag kan eventuellt stöta på mitt ex här och jag har ingen lust att han ska få syn på oss...
Det hela löste sig genom att dejten inte tykcte det såg så mysigt ut där så vi stack till stan och käkade. Sen åkte vi hem till honom och kollade på film och det blev en del hångel. Det var inte som att hångla med honom.. det kändes faktiskt lite konstigt men det är väl en vanesak.
Det är sjukt skönt att ha någon annan att tänka på än honom. Just nu i alla fall
- Det bästa som kunde hända den tjejen var att bli av med den killen...
En sån tjej vill jag vara och jag jobbar på att få vara en sån tjej. Jag har varit på dejt hela dagen idag. Först tog vi en promenad på 8 km och jag var lite skärrad eftersom det var i krokarna där han brukar vara. Visserligen vet jag att han var bortrest för bröllop denna helgen men jag visste ju inte när han skulle komma hem.
När så dejten föreslog att vi skulle käka middag på golfkrogen höll jag på att smälla av. Tänk om han skulle dyka upp där... eller någon av hans kompisar. Då skulle han ju säkert tro att jag åkt dit bara för att han skulle se mig med en dejt. Och vad skulle jag säga till dejten?
- Nej det går inte för jag kan eventuellt stöta på mitt ex här och jag har ingen lust att han ska få syn på oss...
Det hela löste sig genom att dejten inte tykcte det såg så mysigt ut där så vi stack till stan och käkade. Sen åkte vi hem till honom och kollade på film och det blev en del hångel. Det var inte som att hångla med honom.. det kändes faktiskt lite konstigt men det är väl en vanesak.
Det är sjukt skönt att ha någon annan att tänka på än honom. Just nu i alla fall
13 dagar
Det har gått 13 dagar sen vi hade kontakt sist. Innan har vi hörts varje vecka, alltid på lördagar eller söndagar. Jag ska härda ut i 60 dagar så får vi se hur jag mår sen. Idag är det söndag. vad jag i alla fall kan säga är att jag mår mycket mycket bättre när vi inte har kontakt. Givetvis tänker jag på honom hela tiden men för varje dag som går som jag inte har ringt blir jag lite stolt över mig själv och så gör det att jag mår bättre. Det är som en uppåtgående spiral. Tack för det!
Jag har varit på dejt dessutom med en kille. Jag tycker hela det här dejtingträsket är oerhört påfrestande men det är skönt att kunna tänka på någon annan än honom. Snart ska jag dessutom på dejt med en annan kille som jag faktiskt har känt sedan lågstadiet. Får se hur det går. Det är mest han som har pushat för det här och det är rätt skönt för en gångs skull att få lite bekräftelse.
När jag tänker på honom känner jag fortfarande ett styng i hjärtat och det gör så himla ont. Jag tänker på honom varje dag och blir ledsen för att jag inte får dela min framtid med honom. Men livet går vidare. I veckan var jag och spelade minigolf med min killkompis och han sa något som fick mig att bli så himla ledsen:
- Men han ser ju jättebra ut så det kommer inte dröja länge innan han hittar en jättesöt tjej.
Jag vet inte varför han sa så men det kanske var bra...
Jag minns att jag frågade mig själv varför jag i helvete inte kunde sluta hoppas och tro att han skulle ångra sig men i en av mina självhjälpsböcker står det att det är vårt sätt att hantera sorgen. Man går in i förnekelsens underbara värld för att man helt enkelt inte kan hantera att ta emot så mycket sorg på en gång så då förnekar man det för att gradvis ta till sig sanningen i en sådan stor portion som man klarar av att hantera. Det kändes väldigt skönt att läsa det. Ibland har jag ju trott att jag är psykiskt sjuk pga av alla känslor som svallar runt i mitt huvud.
Jag har varit på dejt dessutom med en kille. Jag tycker hela det här dejtingträsket är oerhört påfrestande men det är skönt att kunna tänka på någon annan än honom. Snart ska jag dessutom på dejt med en annan kille som jag faktiskt har känt sedan lågstadiet. Får se hur det går. Det är mest han som har pushat för det här och det är rätt skönt för en gångs skull att få lite bekräftelse.
När jag tänker på honom känner jag fortfarande ett styng i hjärtat och det gör så himla ont. Jag tänker på honom varje dag och blir ledsen för att jag inte får dela min framtid med honom. Men livet går vidare. I veckan var jag och spelade minigolf med min killkompis och han sa något som fick mig att bli så himla ledsen:
- Men han ser ju jättebra ut så det kommer inte dröja länge innan han hittar en jättesöt tjej.
Jag vet inte varför han sa så men det kanske var bra...
Jag minns att jag frågade mig själv varför jag i helvete inte kunde sluta hoppas och tro att han skulle ångra sig men i en av mina självhjälpsböcker står det att det är vårt sätt att hantera sorgen. Man går in i förnekelsens underbara värld för att man helt enkelt inte kan hantera att ta emot så mycket sorg på en gång så då förnekar man det för att gradvis ta till sig sanningen i en sådan stor portion som man klarar av att hantera. Det kändes väldigt skönt att läsa det. Ibland har jag ju trott att jag är psykiskt sjuk pga av alla känslor som svallar runt i mitt huvud.
Fan vad jag är irriterad på dig!
Du vet att jag är uppe på msn på söndagskvällarna och då hade du mage att logga in och dessutom kalla dig för CHAMPION. Jag blev jätteirriterad på det. Nu för första gånger går du och vinner en jävla tävling. Det bevisar bara vad jag trodde först. Att du valde golfen före mig. Vilket är jävligt patetiskt eftersom det bara bevisar hur svag du är eftersom du inte klarar av att både ha en flickvän och spela golf.
Fan vad irriterad jag är. Helst av allt vill jag bara ringa dig och säga att du är patetisk men jag spry galla över dig i bloggen istället för på ett sätt känns det som om du då vet vad jag tycker om dig fast jag vet att du inte läser här.
Jag unnar dig ingen lycka alls efter vad du har gjort mot mig. Jag hatar din jävla golf. Jag kan inte förstå att du valde den framför mig. Jag hade aldrig gjort så mot dig. Jag valde alltid dig i första hand.
Varför kunde du inte spela bra och vara tillsammans med mig? Jag hatar din jävla tränare som tror att han är någon jävla psykolog som säger till dig att du inte kan spela golf om du är olycklig samtidigt. Han han inte ens träffat mig och jag kan inte förstå hur han kan ge dig goda råd utan att ens ha träffat mig. Precis som om det är mitt fel att du spelar kasst.
Det är jävligt svagt av dig att inte klara av att spela bra och ha en flickvän samtidigt men jag får väl acceptera att du skyller allt på mig. Apa!
Sen när du är 30 år och vill skaffa barn och familj så kan du se hur jävla mycket lycka du får ut av dina golfklubbor. Helvete vad arg jag är. Och jag som borde plugga. Skit också!
Jag måste lugna ner mig nu... kanske ska göra lite mental träning. Dessutom bara så du vet så ska jag på date! Skit ner dig! Och dra åt helvete också för den delen. Hur kan kan du trycka upp champion i ansiktet på mig sådär när du vet hur jävla kasst jag mår. Det är precis som om jag skulle ringa dig och säga att bara så du vet så träffade jag en kille i lördags och han är helt jävla fantastisk. Men det gör jag inte. För jag är inte lika svag och patetisk som du. Och när jag väl är det så kan jag i alla fall erkänna det!
Fan vad irriterad jag är. Helst av allt vill jag bara ringa dig och säga att du är patetisk men jag spry galla över dig i bloggen istället för på ett sätt känns det som om du då vet vad jag tycker om dig fast jag vet att du inte läser här.
Jag unnar dig ingen lycka alls efter vad du har gjort mot mig. Jag hatar din jävla golf. Jag kan inte förstå att du valde den framför mig. Jag hade aldrig gjort så mot dig. Jag valde alltid dig i första hand.
Varför kunde du inte spela bra och vara tillsammans med mig? Jag hatar din jävla tränare som tror att han är någon jävla psykolog som säger till dig att du inte kan spela golf om du är olycklig samtidigt. Han han inte ens träffat mig och jag kan inte förstå hur han kan ge dig goda råd utan att ens ha träffat mig. Precis som om det är mitt fel att du spelar kasst.
Det är jävligt svagt av dig att inte klara av att spela bra och ha en flickvän samtidigt men jag får väl acceptera att du skyller allt på mig. Apa!
Sen när du är 30 år och vill skaffa barn och familj så kan du se hur jävla mycket lycka du får ut av dina golfklubbor. Helvete vad arg jag är. Och jag som borde plugga. Skit också!
Jag måste lugna ner mig nu... kanske ska göra lite mental träning. Dessutom bara så du vet så ska jag på date! Skit ner dig! Och dra åt helvete också för den delen. Hur kan kan du trycka upp champion i ansiktet på mig sådär när du vet hur jävla kasst jag mår. Det är precis som om jag skulle ringa dig och säga att bara så du vet så träffade jag en kille i lördags och han är helt jävla fantastisk. Men det gör jag inte. För jag är inte lika svag och patetisk som du. Och när jag väl är det så kan jag i alla fall erkänna det!
Jag vet att du har gjort fel!
När vi pratade i söndags kände jag så himla tydligt att det som hänt är fel... fel fel fel.
Allt du sa gjorde så fruktansvärt ont i mig.
När du sa att du funderar på om du har fattat rätt beslut så kan jag inte sluta hoppas på att du ska ångra dig. Jag älskar dig! Snälla kom tillbaka. Jag vet att vi hör ihop. Jag vet att det alltid ska vara vi.
När du sa att du var rädd för att jag skulle lämna dig om 5 år så kan jag säga att jag aldrig skulle göra det. Jag har bara älskat dig mer och mer för varje år som har gått och det spelar ingen roll om du var arbetslös, snickare, VD på Volvo eller golfinstruktör. Jag älskar dig inte för vad du gör utan för vem du är. För mig spelar det ingen roll vad du gör. Jag vet att du trodde det men det var inte sant. För mig är det viktigt med en bra utbildning för att jag inte vill vara beroende av någon annan. Jag vill kunna köpa dig fina saker. Jag vill kunna ge mina barn precis vad dom vill ha. Jag ville att vi skulle kunna åka på semester. Men mest av allt ville jag vara med dig. Jag hade kunnat jobba i kassan på ICA om jag bara hade fått vara med dig. Inget annat spelar ju någon roll.
När du säger att du saknar mig brister det i mitt hjärta. Jag vill bara kasta mig om halsen på dig och säga att allt kommer att bli bra igen. Jag saknar din doft.
När du sa att du behövde vara själv och fixa saker i ditt liv frågade jag om jag inte kunde få vara med men du svarade nej. Jag vill så väldigt gärna vara en del av ditt liv. Jag vill älska dig och jag vill att du ska älska mig.
När du kramade mig och jag fick känna din kropp emot min och hur gott du luktade önskade jag att allt kunde bli bra igen.
När du frågade om jag skulle komma över dig och jag svarade att jag var tvungen sa du att du inte skulle komma över mig och att du fortfarande skulle ha känslor kvar för mig om 10 år. När du sa det blev jag så förvirrad att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag trodde att du fortfarande ville vara ihop med mig. Jag har förlorat det absolut bästa i hela mitt liv. Jag tänker på dig hela tiden.
När jag sa att jag drömde att vi blev ihop igen och att det jag för jävligt att vakna igen började du gråta och jag tog dig i handen och du höll kvar den. Du sa att det var svårt för dig också men jag kan inte förstå varför du gör såhär. Varför gör du slut med mig?
När jag frågade om vi kunde bli ihop igen svarade du nej. Jag vet att det är fel att vi inte är ihop. Varför kan du inte inse det också?
Allt du sa gjorde så fruktansvärt ont i mig.
När du sa att du funderar på om du har fattat rätt beslut så kan jag inte sluta hoppas på att du ska ångra dig. Jag älskar dig! Snälla kom tillbaka. Jag vet att vi hör ihop. Jag vet att det alltid ska vara vi.
När du sa att du var rädd för att jag skulle lämna dig om 5 år så kan jag säga att jag aldrig skulle göra det. Jag har bara älskat dig mer och mer för varje år som har gått och det spelar ingen roll om du var arbetslös, snickare, VD på Volvo eller golfinstruktör. Jag älskar dig inte för vad du gör utan för vem du är. För mig spelar det ingen roll vad du gör. Jag vet att du trodde det men det var inte sant. För mig är det viktigt med en bra utbildning för att jag inte vill vara beroende av någon annan. Jag vill kunna köpa dig fina saker. Jag vill kunna ge mina barn precis vad dom vill ha. Jag ville att vi skulle kunna åka på semester. Men mest av allt ville jag vara med dig. Jag hade kunnat jobba i kassan på ICA om jag bara hade fått vara med dig. Inget annat spelar ju någon roll.
När du säger att du saknar mig brister det i mitt hjärta. Jag vill bara kasta mig om halsen på dig och säga att allt kommer att bli bra igen. Jag saknar din doft.
När du sa att du behövde vara själv och fixa saker i ditt liv frågade jag om jag inte kunde få vara med men du svarade nej. Jag vill så väldigt gärna vara en del av ditt liv. Jag vill älska dig och jag vill att du ska älska mig.
När du kramade mig och jag fick känna din kropp emot min och hur gott du luktade önskade jag att allt kunde bli bra igen.
När du frågade om jag skulle komma över dig och jag svarade att jag var tvungen sa du att du inte skulle komma över mig och att du fortfarande skulle ha känslor kvar för mig om 10 år. När du sa det blev jag så förvirrad att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag trodde att du fortfarande ville vara ihop med mig. Jag har förlorat det absolut bästa i hela mitt liv. Jag tänker på dig hela tiden.
När jag sa att jag drömde att vi blev ihop igen och att det jag för jävligt att vakna igen började du gråta och jag tog dig i handen och du höll kvar den. Du sa att det var svårt för dig också men jag kan inte förstå varför du gör såhär. Varför gör du slut med mig?
När jag frågade om vi kunde bli ihop igen svarade du nej. Jag vet att det är fel att vi inte är ihop. Varför kan du inte inse det också?
Dag 4 av 60
Idag har det gått 4 dagar på min 60-dagars resa mot ett bättre liv. I söndags var sista gången jag talade med honom. Mån, tis, ons har jag varit så upptagen med saker att jag inte har hunnit stanna upp och tänka. Idag, torsdag kände jag den där obehagliga sorgsna känslan igen. Det var vidrigt. Jag gladde mig ändå att jag hade 3 dagar där jag inte var hysterisk ledsen.
På morgonen fick jag kämpa för att hålla tårarna borta och jag lyckades. Ikväll var jag på tacokväll med 7 av mina bästa vänner som jag har känt sen barndomen. Hälften av oss har pojkvän och det stack lite i mitt hjärta när alla pratade om hur lyckliga dom var.
jag saknar honom något fruktansvärt. Allt jag gör, allt jag ser påminner om honom. Allt från låten på radion till en annons i tidningen. Jag kan inte fatta att jag har förlorat min absolut bästa vän och den person som jag älskade så fruktansvärt jävla mycket.
På morgonen fick jag kämpa för att hålla tårarna borta och jag lyckades. Ikväll var jag på tacokväll med 7 av mina bästa vänner som jag har känt sen barndomen. Hälften av oss har pojkvän och det stack lite i mitt hjärta när alla pratade om hur lyckliga dom var.
jag saknar honom något fruktansvärt. Allt jag gör, allt jag ser påminner om honom. Allt från låten på radion till en annons i tidningen. Jag kan inte fatta att jag har förlorat min absolut bästa vän och den person som jag älskade så fruktansvärt jävla mycket.
Ett psykfalls bekännelse
Jag hade sagt till mina vänner att dom skulle stoppa mig om jag ringde till honom och det gjorde dom men jag ringde ändå. När jag hade druckit alldeles för många GT. Jag var full, han var ute och ville inte prata med mig. Det var ingen lysande kombination. Jag blev helt till mig som jag naturligtvis hade blivit även om jag var nykter men nu kunde jag inte stoppa alla känslor som bubblade inom mig.
- Dra åt helvete skickade jag i ett sms som han inte svarade på. Detta gjorde mig helt galen och jag skrev att jag ångrade att jag någonsin hade träffat honom. Dessutom skrev jag att jag hoppades att han skulle ruttna i helvetet mm. För att göra saken ännu värre ringde jag typ 10 gånger och han la antingen på luren i örat på mig, sa att han inte ville prata med mig eller så svarade han inte alls.
Vilken oerhört lyckad kväll med andra ord!
Jag behöver väl inte ens skriva att jag skäms. Egentligen ville jag inte alls skriva det här i bloggen för att jag skäms så mycket men jag tvingar mig till att göra det ändå så att jag verkligen ska förstå hur jävla onödigt det var.
Efter att jag hade insett att kvällen skulle bli misslyckad åkte jag hem. Vilken tur för lite senare hade han dykt upp på det stället där jag hade varit tidigare under kvällen. Jag hade inte velat veta vad jag hade gjort om han hade dykt upp där när jag fortfarande var kvar.
Jag ringde och bad om ursäkt idag. Sen bad jag att få ta en promenad med honom. Jag ville inte att det sista han skulle minnas av mig var en helt hysterisk jag som dessutom var stupfull. Han sa att vi kunde göra det och skulle ringa mig lite senare under eftermiddagen. Jag har väntat hela dagen och nu för en stund sedan ringde han så nu ska vi snart ta en promenad. Jag vet inte direkt vad jag vill säga men det löser sig nog.
Efter det ska jag verkligen inte ringa igen. Jag ska ge mig själv det löftet och jag ska hålla det. Inspiration fick jag av en av de böcker jag läser. Där stod det att man inte ska höra av sig på 60 dagar och efter det kommer man antagligen inte känna något behov av att ringa. Det är det som är meningen i alla fall. För att verkligen sporra mig själv ska jag rita upp 60 rutor på ett papper och kryssa för en ruta varje dag. Då kan man ju inte bryta löftet.
- Dra åt helvete skickade jag i ett sms som han inte svarade på. Detta gjorde mig helt galen och jag skrev att jag ångrade att jag någonsin hade träffat honom. Dessutom skrev jag att jag hoppades att han skulle ruttna i helvetet mm. För att göra saken ännu värre ringde jag typ 10 gånger och han la antingen på luren i örat på mig, sa att han inte ville prata med mig eller så svarade han inte alls.
Vilken oerhört lyckad kväll med andra ord!
Jag behöver väl inte ens skriva att jag skäms. Egentligen ville jag inte alls skriva det här i bloggen för att jag skäms så mycket men jag tvingar mig till att göra det ändå så att jag verkligen ska förstå hur jävla onödigt det var.
Efter att jag hade insett att kvällen skulle bli misslyckad åkte jag hem. Vilken tur för lite senare hade han dykt upp på det stället där jag hade varit tidigare under kvällen. Jag hade inte velat veta vad jag hade gjort om han hade dykt upp där när jag fortfarande var kvar.
Jag ringde och bad om ursäkt idag. Sen bad jag att få ta en promenad med honom. Jag ville inte att det sista han skulle minnas av mig var en helt hysterisk jag som dessutom var stupfull. Han sa att vi kunde göra det och skulle ringa mig lite senare under eftermiddagen. Jag har väntat hela dagen och nu för en stund sedan ringde han så nu ska vi snart ta en promenad. Jag vet inte direkt vad jag vill säga men det löser sig nog.
Efter det ska jag verkligen inte ringa igen. Jag ska ge mig själv det löftet och jag ska hålla det. Inspiration fick jag av en av de böcker jag läser. Där stod det att man inte ska höra av sig på 60 dagar och efter det kommer man antagligen inte känna något behov av att ringa. Det är det som är meningen i alla fall. För att verkligen sporra mig själv ska jag rita upp 60 rutor på ett papper och kryssa för en ruta varje dag. Då kan man ju inte bryta löftet.
Häftig tanke
I boken som jag läser nu finns små meningar som dom kallar "häftig tanke".
I ett avsnitt som handlar om att man försöker dyka upp på ställen där han kan tänkas vara säger författaren:
- Din kommande pojkvän kommer inte att dyka upp utanför ditt ex hus så varför ska du göra det?
Det är så skönt att läsa om sådant som man själv upplever. Jag vill ju inget hellre än att stöta ihop med honom och jag har till och med funderat på att åka till hans hus och gömma mig i buskarna för att ev. få se honom. Hur desperat är inte det? Boken säger i alla fall att det är bra att man inser att man har ett problem. Det är ett steg på vägen.
En annan häftig tanke som har etsat sig fast är:
- Till och med Halle Berry har blivit dumpad. (Vilken idiot gjorde något så dumt?)
Jag har varit på vippen att ringa flera gånger idag men jag har försökt memorera något som jag läste i boken. En alkolist kan inte bli frisk om han dricker en flaska sprit en gång i veckan. Det är likadant med ett brustet hjärta. Man måste kapa alla band....
Det är en väldigt bra bok..
I ett avsnitt som handlar om att man försöker dyka upp på ställen där han kan tänkas vara säger författaren:
- Din kommande pojkvän kommer inte att dyka upp utanför ditt ex hus så varför ska du göra det?
Det är så skönt att läsa om sådant som man själv upplever. Jag vill ju inget hellre än att stöta ihop med honom och jag har till och med funderat på att åka till hans hus och gömma mig i buskarna för att ev. få se honom. Hur desperat är inte det? Boken säger i alla fall att det är bra att man inser att man har ett problem. Det är ett steg på vägen.
En annan häftig tanke som har etsat sig fast är:
- Till och med Halle Berry har blivit dumpad. (Vilken idiot gjorde något så dumt?)
Jag har varit på vippen att ringa flera gånger idag men jag har försökt memorera något som jag läste i boken. En alkolist kan inte bli frisk om han dricker en flaska sprit en gång i veckan. Det är likadant med ett brustet hjärta. Man måste kapa alla band....
Det är en väldigt bra bok..
Why haven't you moved on yet?
Ibland när jag inte har ngt för mig hänger jag på Facebook och där kan man få fortune cookies... Inte för att jag direkt tror på dom men idag fick jag en där det stod:
-Why haven't you moved on yet?
Det kan man ju verkligen fråga sig. Att det skulle vara så svårt att gå vidare. Det trodde jag aldrig. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig en sådan smärta som jag känner nu.
Det är fredag kväll och jag var helt slut efter jobbet. I vanliga fall brukade vi alltid hyra film eller bara mysa på fredagskvällarna. Jag saknar det. Jag var på vippen att ringa honom ikväll men hindrade mig i samma stund som jag fick ett sms av min killkompis som alltid stöttar mig. Jag tog det som ett tecken och ringde inte.
Istället sitter jag helt hysteriskt och spanar in min statistik för min andra blogg. Man kan se ip-adressen till den men man har ju ingen som helst aning om vem adresserna tillhör. Jag råkar dock veta hans och har därför stor koll på när han är hemma och när han tänker på mig. Igår byttes dock de sista siffrorna och idag började en adress på samma siffror som hans medan de tre senare sifferkombinationerna var utbytta. Jag undrar om det är hans ip-adress som har ändrats (det kan dom göra) eller om det är någon helt annan.
Mitt upp i allt funderande kring ip-adresser kom jag på mig själv med att fråga vad fan jag sysslar med. Jag är besatt av tankar som: vad gör han? tänker han på mig? ångrar han sig? har han träffat någon annan? osv...
I en bok jag läser nu ger man handfasta råd som:
- Han älskar dig inte tillräckligt för att vara tillsammans med dig
- Han har funderat länge på att göra slut och tillslut bestämt sig för att ta steget. Han kommer inte att ångra sig.
- Om han hade ångrat sig så hade han ringt dig och talat om det.
- Anledningen till att han inte ringer är för att han inte vill det. Han älskar dig inte. Han har gått vidare
Det är råd som man behöver höra kontinuerligt för att påminna sig själv om att han verkligen inte kommer att ångra sig. Jag kan inte förstå att jag fortfarande hoppas på det.
Men det är klart att det är extra jobbigt nu under sommaren när alla åker på semester med sina pojkvänner och alla ser så jävla lyckliga ut så jag tror att jag kräks.
-Why haven't you moved on yet?
Det kan man ju verkligen fråga sig. Att det skulle vara så svårt att gå vidare. Det trodde jag aldrig. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig en sådan smärta som jag känner nu.
Det är fredag kväll och jag var helt slut efter jobbet. I vanliga fall brukade vi alltid hyra film eller bara mysa på fredagskvällarna. Jag saknar det. Jag var på vippen att ringa honom ikväll men hindrade mig i samma stund som jag fick ett sms av min killkompis som alltid stöttar mig. Jag tog det som ett tecken och ringde inte.
Istället sitter jag helt hysteriskt och spanar in min statistik för min andra blogg. Man kan se ip-adressen till den men man har ju ingen som helst aning om vem adresserna tillhör. Jag råkar dock veta hans och har därför stor koll på när han är hemma och när han tänker på mig. Igår byttes dock de sista siffrorna och idag började en adress på samma siffror som hans medan de tre senare sifferkombinationerna var utbytta. Jag undrar om det är hans ip-adress som har ändrats (det kan dom göra) eller om det är någon helt annan.
Mitt upp i allt funderande kring ip-adresser kom jag på mig själv med att fråga vad fan jag sysslar med. Jag är besatt av tankar som: vad gör han? tänker han på mig? ångrar han sig? har han träffat någon annan? osv...
I en bok jag läser nu ger man handfasta råd som:
- Han älskar dig inte tillräckligt för att vara tillsammans med dig
- Han har funderat länge på att göra slut och tillslut bestämt sig för att ta steget. Han kommer inte att ångra sig.
- Om han hade ångrat sig så hade han ringt dig och talat om det.
- Anledningen till att han inte ringer är för att han inte vill det. Han älskar dig inte. Han har gått vidare
Det är råd som man behöver höra kontinuerligt för att påminna sig själv om att han verkligen inte kommer att ångra sig. Jag kan inte förstå att jag fortfarande hoppas på det.
Men det är klart att det är extra jobbigt nu under sommaren när alla åker på semester med sina pojkvänner och alla ser så jävla lyckliga ut så jag tror att jag kräks.
Vänner
Dagen har varit kass. Jag har tänkt på honom i stort sett hela dagen. Jag var väldigt nära att ringa men istället smsade jag min killkompis och bad honom hindra mig. Han säger alltid rakt ut vad han tycker och det är fruktansvärt skönt att få höra:
- Han vill inte ha dig
- Du är inte hans drömtjej
- Han vill inte att du ska ringa
Så fick jag ett sms tillbaka där det stod att det bara kommer att förlänga processen om jag hör av mig så jag sket i det.
Idag fyllde en kompis år och vi var hemma hos henne och åt tårta. Det hjälpte att höra mina kompisar snacka skit om honom... Nu mår jag bättre!
- Han vill inte ha dig
- Du är inte hans drömtjej
- Han vill inte att du ska ringa
Så fick jag ett sms tillbaka där det stod att det bara kommer att förlänga processen om jag hör av mig så jag sket i det.
Idag fyllde en kompis år och vi var hemma hos henne och åt tårta. Det hjälpte att höra mina kompisar snacka skit om honom... Nu mår jag bättre!
6 sidors ält
Konversationen över msn igår ledde absolut ingenstans. Snarare gjorde den mig ledsen. Varför tog jag bort blockeringen? Jo för att jag ville att han skulle prata med mig och det gjorde han. Skit också.
Under hela konversationen så kändes det som om han skyllde vårt uppbrott på mig och sa i princip att jag inte hade gett honom tillräckligt med uppmärksamhet osv. Jag blev så trött på allt att jag inte ens orkade besvara det.
Utvalda delar av konversationen:
Jag säger (21:58):
men du kontaktar mig och frågar hur jag mår och sen säger du att du ska äta. varför?
Jag säger (21:58):
vill du höra att jag ligger och gråter så att du mår bättre sen?
Han säger (21:59):
1. du frågade ju faktiskt vad jag gjorde. 2. mår absolut inte bättre av att höra att du gråter, varför säger du så?
Jag säger (22:00):
äsch det känns som om du vill kontrollera så att jag fortfarande mår skit bara
Han säger (22:00):
men självklart ska jag inte besvära dig genom att höra av mig mera....
Han säger (22:01):
sa ju precis att jag inte vill att du ska må dåligt... och att du tror att jag vill kontrollera det innebär ju inte att det är så i verkligheten...
Han säger (22:02):
jag gjorde bara ett tafatt försök att vara trevlig men det skall inte upprepas... jag lovar
det är bara så mkt jag undrar över. men det kanske räcker med att du inte tycker att jag är din drömtjej
Han säger (22:25):
du är alltid välkommen att fråga... det vet du, jag är ledsen bara att jag inte har några bra svar och att det blivit såhär...
Jag säger (22:26):
hur kunde du ångra dig så snabbt? I sthlm sa du ju att du ville flytta ihop?
Han säger (22:27):
problemt var väl att jag inte visste vad jag ville
Jag säger (22:27):
varför sa du en sån sak då? varför fick du mig att tro att du ville leva resten av ditt liv med mig?
Han säger (22:29):
det har vi sagt till varandra länge, och jag både ville och menade det förut... nu vistte jag inte men man säger väl sånt på rutin... antar jag, vet inte riktigt
Han säger (22:29):
okej, detta blir ju inte så bra... jag måste gå och lägga mig nu
Han säger (22:29):
ledsen!
Jag säger (22:30):
fan vad jag avskyr att du är så jävla feg att du aldrig kan svara på mina helvetes jävla frågor
Han säger (22:30):
jo det kan jag göra men inte på msn
Jag säger (22:30):
du kommer aldrig att kunna lösa några problem om du bara springer undan hela livet
Jag säger (22:31):
jag kanske rent av kommer att få det mycket bättre utan dig
Jag säger (22:31):
och nu är jag så jävla arg också
Han säger (22:31):
det får du säkert, jag gjorde väl inte dig glad ändå, verkar ju inte så iaf
Jag säger (22:32):
varför säger du så?
Han säger (22:32):
vad tror du?
Jag säger (22:32):
jag vet inte
Jag säger (22:33):
varför?
Han säger (22:33):
du verkade inte så glad när jag ringde eller kom hem till dig bara men jag har säkert helt fel
Jag säger (22:35):
ja det har du. jag läser en jävligt krävande utbildning som tar så fruktansvärt jävla mycket energi från mig att jag tror att jag ska kvävas och dö av ren utmattning. men jag trodde att jag hade dig där som stöttade mig och som fanns där när jag behövde dig och som uppmuntrade mig
Jag säger (22:35):
men det gjorde du ju inte
Jag säger (22:35):
du stack istället
Han säger (22:35):
det var ju precis det jag gjorde
Jag säger (22:35):
men jag har aldrig varit så lycklig som jag var när du älskade mig
Han säger (22:37):
men du fattade ju aldrig det... du sa ju alltid att jag inte fattade hur jobbigt det var och att jag inte stöttade dig osv...
jag ville ju satsa, jag har ju satsat hela tiden
Jag säger (22:45):
jag med
Han säger (22:45):
jag la iaf ner allt jag hade i oss, alltid
Jag säger (22:45):
och det har inte jag då?
Han säger (22:45):
trodde jag du visste
Han säger (22:46):
jo det har du!
Han säger (22:46):
det vet jag
Jag säger (22:46):
alla säger till mig att det är bäst det som sker men jag vet att det inte är så
Han säger (22:47):
nej jag förstår, jag vet inte heller
jag hatar att du ska vara förvirrad. jag vill bara att du ska säga att du älskar mig men ju mer jag tjatar ju längre bort från mig kommer du
Han säger (22:57):
bäst är att inte ha kontakt
Jag säger (22:58):
nu tog du faktiskt kontakt med mig idag trots att jag sagt att jag inte ville det. igår var faktiskt första gången på 5 veckor som jag kände mig glad och stark igen. det har pågått hela dagen idag också och så kommer du nu och förstör allt igen för nu är jag ledsen igen. jag har för i helevete köpt 5 böcker om hur man tar sig ur en kris när man blir dumpad
Han säger (22:59):
ja jag vet ju att jag inte skulle ha hört av mig, har ju vid upprepade tillfällen sagt att jag är ledsen och att det inte skall upprepas
Jag säger (23:00):
jag vet. men du måste förstå att jag vill inget hellre än att du ska ringa. jag vill bara att du ska höra av dig hela tiden. men jag var tvungen att säga så för annars så kommer jag bara gå runt och vänta på att du ska ringa och det finns ingen möjlighet i världen att jag kan komma över dig då
Jag säger (23:00):
fan vad jag älskar dig
Han säger (23:01):
jag är ledsen!
Jag säger (23:01):
jag gör mig själv till åtlöje här nu. men det spelar ingen roll. jag har alltid varit den jag är med dig och det känns inte som jag behöver låtsas att vara någon annan nu heller
Jag säger (23:02):
JAG SAAAAAAAAAAAAAAAAAAAKNAR DIG!
Han säger (23:02):
nej... det behöver du inte, jag tycker inte att du gör dig till åtlöje... vi behöver inte ha ngn prestige emellan oss
Jag säger (23:03):
jag är så himla ledsen. jag trodde inte man kunde bli så här ledsen. jag är så rädd för att när jag någon gång i framtiden kommer att gifta mig kommer att vara ledsen för att det inte är du som står där
Han säger (23:04):
ja det tror jag ju iofs inte men självklart undrar jag ju också om det är fel beslut osv
Under hela konversationen så kändes det som om han skyllde vårt uppbrott på mig och sa i princip att jag inte hade gett honom tillräckligt med uppmärksamhet osv. Jag blev så trött på allt att jag inte ens orkade besvara det.
Utvalda delar av konversationen:
Jag säger (21:58):
men du kontaktar mig och frågar hur jag mår och sen säger du att du ska äta. varför?
Jag säger (21:58):
vill du höra att jag ligger och gråter så att du mår bättre sen?
Han säger (21:59):
1. du frågade ju faktiskt vad jag gjorde. 2. mår absolut inte bättre av att höra att du gråter, varför säger du så?
Jag säger (22:00):
äsch det känns som om du vill kontrollera så att jag fortfarande mår skit bara
Han säger (22:00):
men självklart ska jag inte besvära dig genom att höra av mig mera....
Han säger (22:01):
sa ju precis att jag inte vill att du ska må dåligt... och att du tror att jag vill kontrollera det innebär ju inte att det är så i verkligheten...
Han säger (22:02):
jag gjorde bara ett tafatt försök att vara trevlig men det skall inte upprepas... jag lovar
Sedan ältade jag vidare. Inget jag är direkt stolt över men i studens hetta kan man inte hejda sig...
det är bara så mkt jag undrar över. men det kanske räcker med att du inte tycker att jag är din drömtjej
Han säger (22:25):
du är alltid välkommen att fråga... det vet du, jag är ledsen bara att jag inte har några bra svar och att det blivit såhär...
Jag säger (22:26):
hur kunde du ångra dig så snabbt? I sthlm sa du ju att du ville flytta ihop?
Han säger (22:27):
problemt var väl att jag inte visste vad jag ville
Jag säger (22:27):
varför sa du en sån sak då? varför fick du mig att tro att du ville leva resten av ditt liv med mig?
Han säger (22:29):
det har vi sagt till varandra länge, och jag både ville och menade det förut... nu vistte jag inte men man säger väl sånt på rutin... antar jag, vet inte riktigt
Han säger (22:29):
okej, detta blir ju inte så bra... jag måste gå och lägga mig nu
Han säger (22:29):
ledsen!
Jag säger (22:30):
fan vad jag avskyr att du är så jävla feg att du aldrig kan svara på mina helvetes jävla frågor
Han säger (22:30):
jo det kan jag göra men inte på msn
Jag säger (22:30):
du kommer aldrig att kunna lösa några problem om du bara springer undan hela livet
Jag säger (22:31):
jag kanske rent av kommer att få det mycket bättre utan dig
Jag säger (22:31):
och nu är jag så jävla arg också
Han säger (22:31):
det får du säkert, jag gjorde väl inte dig glad ändå, verkar ju inte så iaf
Jag säger (22:32):
varför säger du så?
Han säger (22:32):
vad tror du?
Jag säger (22:32):
jag vet inte
Jag säger (22:33):
varför?
Han säger (22:33):
du verkade inte så glad när jag ringde eller kom hem till dig bara men jag har säkert helt fel
Jag säger (22:35):
ja det har du. jag läser en jävligt krävande utbildning som tar så fruktansvärt jävla mycket energi från mig att jag tror att jag ska kvävas och dö av ren utmattning. men jag trodde att jag hade dig där som stöttade mig och som fanns där när jag behövde dig och som uppmuntrade mig
Jag säger (22:35):
men det gjorde du ju inte
Jag säger (22:35):
du stack istället
Han säger (22:35):
det var ju precis det jag gjorde
Jag säger (22:35):
men jag har aldrig varit så lycklig som jag var när du älskade mig
Han säger (22:37):
men du fattade ju aldrig det... du sa ju alltid att jag inte fattade hur jobbigt det var och att jag inte stöttade dig osv...
Sen kommer den här dräpliga kommentaren:
jag ville ju satsa, jag har ju satsat hela tiden
Jag säger (22:45):
jag med
Han säger (22:45):
jag la iaf ner allt jag hade i oss, alltid
Jag säger (22:45):
och det har inte jag då?
Han säger (22:45):
trodde jag du visste
Han säger (22:46):
jo det har du!
Han säger (22:46):
det vet jag
Jag säger (22:46):
alla säger till mig att det är bäst det som sker men jag vet att det inte är så
Han säger (22:47):
nej jag förstår, jag vet inte heller
Lite senare gör jag ett depserat försök att få honom att inse att jag verkligen verkligen vill ha honom och att han borde ta mig tillbaka. Det misslyckas totalt!
jag hatar att du ska vara förvirrad. jag vill bara att du ska säga att du älskar mig men ju mer jag tjatar ju längre bort från mig kommer du
Han säger (22:57):
bäst är att inte ha kontakt
Jag säger (22:58):
nu tog du faktiskt kontakt med mig idag trots att jag sagt att jag inte ville det. igår var faktiskt första gången på 5 veckor som jag kände mig glad och stark igen. det har pågått hela dagen idag också och så kommer du nu och förstör allt igen för nu är jag ledsen igen. jag har för i helevete köpt 5 böcker om hur man tar sig ur en kris när man blir dumpad
Han säger (22:59):
ja jag vet ju att jag inte skulle ha hört av mig, har ju vid upprepade tillfällen sagt att jag är ledsen och att det inte skall upprepas
Jag säger (23:00):
jag vet. men du måste förstå att jag vill inget hellre än att du ska ringa. jag vill bara att du ska höra av dig hela tiden. men jag var tvungen att säga så för annars så kommer jag bara gå runt och vänta på att du ska ringa och det finns ingen möjlighet i världen att jag kan komma över dig då
Jag säger (23:00):
fan vad jag älskar dig
Han säger (23:01):
jag är ledsen!
Jag säger (23:01):
jag gör mig själv till åtlöje här nu. men det spelar ingen roll. jag har alltid varit den jag är med dig och det känns inte som jag behöver låtsas att vara någon annan nu heller
Jag säger (23:02):
JAG SAAAAAAAAAAAAAAAAAAAKNAR DIG!
Han säger (23:02):
nej... det behöver du inte, jag tycker inte att du gör dig till åtlöje... vi behöver inte ha ngn prestige emellan oss
Jag säger (23:03):
jag är så himla ledsen. jag trodde inte man kunde bli så här ledsen. jag är så rädd för att när jag någon gång i framtiden kommer att gifta mig kommer att vara ledsen för att det inte är du som står där
Han säger (23:04):
ja det tror jag ju iofs inte men självklart undrar jag ju också om det är fel beslut osv
Sen tog det slut... Ja vad ska man säga om saken? Ta aldrig bort en kontaktblockering från msn och intala dig det mantrat som jag har läst i en av mina böcker:
Han vill inte att du ska ringa honom!
Trött på att vara ledsen!
Idag... i morse slog det mig att nu är jag så jävla trött på att vara ledsen. Nu räcker det! Nu får det vara nog! Vilken skön känsla.
Min syster hade läst något på Aftonbladet som sa att när man blivit dumpad så skulle man sätta upp ett datum och efter det skulle man inte vara ledsen längre. När hon sa det i fredags tyckte jag att det var något av de sämsta råd någon kunde ge. Hur kan man veta hur länge man ska vara ledsen? Det går ju inte. Jag tycker fortfarande att det var ett korkat råd från Aftonbladet men i och med den här nya känslan så kanske man skulle kunna säga till sig själv att nu är du inte ledsen längre!
Det är dock något jag omöjligt hade kunnat bestämma dagarna efter jag hade blivit dumpad.
Jag kom på mig själv med att tänka vad jag skulle säga till honom om han ångrar sig och vill ha mig tillbaka. Medan jag sminkade mig funderade jag på de krav jag stulle ställa:
- Ja du måste ge mig bekräftelse. Vi kan inte hålla på att söka bekräftelse av massa andra hela tiden.
Medan jag uttalade orden inne i min hjärna slog det mig plötsligt. Men herre gud det kommer aldrig att bli bättre. Det kommer att bli precis likadant igen. Vi kommer att ramla in i samma mönster igen.
Det är så fruktansvärt lätt att tänka på alla bra saker som hände i ens förhållande. Jag gör det hela tiden. Nästan aldrig tänker jag på de stunder då vårt förhållande var dåligt. Jag ser bara alla fina mysiga stunder och tänker bara på hur han var världens absolut bästa pojkvän. Det är värdelöst men helt omöjligt att komma ifrån. Därför tyckte jag det var så oerhört skönt att jag för en gångs skull faktiskt insåg att livet inte alltid var en dans på rosor med honom.
Min syster hade läst något på Aftonbladet som sa att när man blivit dumpad så skulle man sätta upp ett datum och efter det skulle man inte vara ledsen längre. När hon sa det i fredags tyckte jag att det var något av de sämsta råd någon kunde ge. Hur kan man veta hur länge man ska vara ledsen? Det går ju inte. Jag tycker fortfarande att det var ett korkat råd från Aftonbladet men i och med den här nya känslan så kanske man skulle kunna säga till sig själv att nu är du inte ledsen längre!
Det är dock något jag omöjligt hade kunnat bestämma dagarna efter jag hade blivit dumpad.
Jag kom på mig själv med att tänka vad jag skulle säga till honom om han ångrar sig och vill ha mig tillbaka. Medan jag sminkade mig funderade jag på de krav jag stulle ställa:
- Ja du måste ge mig bekräftelse. Vi kan inte hålla på att söka bekräftelse av massa andra hela tiden.
Medan jag uttalade orden inne i min hjärna slog det mig plötsligt. Men herre gud det kommer aldrig att bli bättre. Det kommer att bli precis likadant igen. Vi kommer att ramla in i samma mönster igen.
Det är så fruktansvärt lätt att tänka på alla bra saker som hände i ens förhållande. Jag gör det hela tiden. Nästan aldrig tänker jag på de stunder då vårt förhållande var dåligt. Jag ser bara alla fina mysiga stunder och tänker bara på hur han var världens absolut bästa pojkvän. Det är värdelöst men helt omöjligt att komma ifrån. Därför tyckte jag det var så oerhört skönt att jag för en gångs skull faktiskt insåg att livet inte alltid var en dans på rosor med honom.
Fan...
Jag såg att han loggade in på msn och tog bort kontaktblockeringen för att se vad som skulle hända. Ganska snart dök den där rutan upp.
- Hej
Åhh nu sitter jag här och ältar igen.
- Hej
Åhh nu sitter jag här och ältar igen.
Helgen som den blev!
Jag som var så ledsen tidigare på lördagen blev på mycket bättre humör när mamma och pappa kom hem. Sen hade jag och en kompis bestämt oss för att gå ut och en till tjejkompis till mig valde att följa med. Jag var inte direkt jättesugen men när jag gjorde mig i ordning satte jag på VH1 och dom spelade massa 90-tals klassiker, typ Ase of Base mm vilket gjorde mig på jättebra humör.
På förfesten drack jag GT och vi sjöng singstar och hade jättemysigt. Sen åkte vi in till stan och testade ett nytt ställe. Inte alls lika stort som det som jag brukar gå till, mer barhäng. Förra lördagen när vi var ute började jag prata om honom vilket gjorde mig på jättedåligt humör. Det hade nog att göra med att alla på det stället var så äckliga. Fulla och desperata efter att ta med någon hem. Dessutom fanns inte en enda snygg kille på hela stället. Jag blev så deprimerad att jag åkte hem och grät. Tankar som jag kommer aldrig att få någon pojkvän som jag vill ha igen dök upp. Jag kommer att få bli tillsammans med en ful kille. Jävligt ytligt jag vet men så kände jag då.
I vilket fall som helst hade jag aldrig varit på det här stället tidigare. Vi beställde jättegoda drinkar och satte oss och pratade. Det var supermysigt. Varje gång vi började prata om honom styrde jag av samtalet eller sa:
- Nej ikväll vill jag faktiskt inte prata om honom.
Vad som kändes bra var också att även om jag visste att han kanske var ute ikväll så skulle han absolut inte gå till det här stället. Det kändes jätteskönt. Jag trodde att jag skulle vilja se honom ute men väl på krogen var jag lättad över att jag inte skulle träffa på honom. Tanken på att se honom sådär snygg och kanske... lycklig skulle nog få mig att må dåligt.
Dessutom kryllade stället av snygga och välupfostrade män vilket åter gav mig hopp om att det finns andra fiskar i sjön. Jag kände dessutom inte den där paniken av att "jag måste ha någon" som jag hade känt förra lördagen. Det berodde nog på att stämningen var en helt annan här. Jag insåg att jag inte var redo att träffa någon ny nu men när jag väl blir det så finns det andra där. Det var en fantastiskt skön känsla. Dessutom kände jag att jag kan sitta här och ha kul med mina tjejkompisar utan att behöva ha bekräftelse från män....
Varje gång jag kom att tänka på honom slog jag bort tanken och tvingade mig att tänka på något annat. Det var skönt. Jag trodde att jag skulle gå runt och oroa mig för att han raggade på massa andra tjejer men jag fokuserade på mig själv istället. När jag kom hem vid halv tre var jag glad och kände inte alls obehag. Det var så himla skönt att för första gången sedan det hände känna en lättnad.
I en bok som jag läser beskriver författaren en reaktionsfas och en bearbetningsfas där man åker känslomässig berg och dalbana. Oftast ligger man i dalarna och mår dåligt men ibland är man uppe på toppen och att dom ögonblicken är jätteviktiga. Igår kände jag att jag var på en sådan topp och det var så himla skönt. Jag var till och med glad på morgonen när jag vaknade och jag är fortfarande glad.
Snart kommer jag nog att hamna ner i en dal igen men bara känslan av att vara på toppen var jättebra för mig.
I morgon var det 5 veckor sedan...
På förfesten drack jag GT och vi sjöng singstar och hade jättemysigt. Sen åkte vi in till stan och testade ett nytt ställe. Inte alls lika stort som det som jag brukar gå till, mer barhäng. Förra lördagen när vi var ute började jag prata om honom vilket gjorde mig på jättedåligt humör. Det hade nog att göra med att alla på det stället var så äckliga. Fulla och desperata efter att ta med någon hem. Dessutom fanns inte en enda snygg kille på hela stället. Jag blev så deprimerad att jag åkte hem och grät. Tankar som jag kommer aldrig att få någon pojkvän som jag vill ha igen dök upp. Jag kommer att få bli tillsammans med en ful kille. Jävligt ytligt jag vet men så kände jag då.
I vilket fall som helst hade jag aldrig varit på det här stället tidigare. Vi beställde jättegoda drinkar och satte oss och pratade. Det var supermysigt. Varje gång vi började prata om honom styrde jag av samtalet eller sa:
- Nej ikväll vill jag faktiskt inte prata om honom.
Vad som kändes bra var också att även om jag visste att han kanske var ute ikväll så skulle han absolut inte gå till det här stället. Det kändes jätteskönt. Jag trodde att jag skulle vilja se honom ute men väl på krogen var jag lättad över att jag inte skulle träffa på honom. Tanken på att se honom sådär snygg och kanske... lycklig skulle nog få mig att må dåligt.
Dessutom kryllade stället av snygga och välupfostrade män vilket åter gav mig hopp om att det finns andra fiskar i sjön. Jag kände dessutom inte den där paniken av att "jag måste ha någon" som jag hade känt förra lördagen. Det berodde nog på att stämningen var en helt annan här. Jag insåg att jag inte var redo att träffa någon ny nu men när jag väl blir det så finns det andra där. Det var en fantastiskt skön känsla. Dessutom kände jag att jag kan sitta här och ha kul med mina tjejkompisar utan att behöva ha bekräftelse från män....
Varje gång jag kom att tänka på honom slog jag bort tanken och tvingade mig att tänka på något annat. Det var skönt. Jag trodde att jag skulle gå runt och oroa mig för att han raggade på massa andra tjejer men jag fokuserade på mig själv istället. När jag kom hem vid halv tre var jag glad och kände inte alls obehag. Det var så himla skönt att för första gången sedan det hände känna en lättnad.
I en bok som jag läser beskriver författaren en reaktionsfas och en bearbetningsfas där man åker känslomässig berg och dalbana. Oftast ligger man i dalarna och mår dåligt men ibland är man uppe på toppen och att dom ögonblicken är jätteviktiga. Igår kände jag att jag var på en sådan topp och det var så himla skönt. Jag var till och med glad på morgonen när jag vaknade och jag är fortfarande glad.
Snart kommer jag nog att hamna ner i en dal igen men bara känslan av att vara på toppen var jättebra för mig.
I morgon var det 5 veckor sedan...
På väg tillbaka...
Igår var jag väldigt ledsen men det vände så fort jag fick syn på mina föräldrar igen. Dom hade varit på utlandssemester i 2 veckor och när jag hämtade dom på flygplatsen trodde jag nästan att jag skulle börja gråta. Det var så skönt att se dom igen!
Nästan direkt började det att kännas bättre. Pappa som alltid är så klok sa till mig när jag sa att det fortfarande kändes ledsamt:
- Men det stora förloraren är faktiskt han!
Det är ju en klyscha som folk säger men han sa det med en sådan inlevelse att det kändes som han verkligen verkligen menade det. Då blev jag glad.
- Ja sa jag, för han har ju inte bara förlorat mig, han har ju förlorat er också! sa jag och det kändes bra.. Jag har världens bästa familj och han har kommit väldigt bra in i min familj. Mamma älskade honom och pappa tyckte väldigt bra om honom. Dom brukade t.ex spela golf tillsammans. Nog för att jag tycker om hans familj väldigt mycket men jag har inte kommit in i den lika bra som han har gjort i min. Och jag tycker sådant är jätteviktigt. Man vill ju tycka om och bli omtyckt av sin pojkväns familj.
Han var dessutom inte bara involverad i min familj utan även i hela min släkt. Farmor sa alltid att hon tyckte att han var så trevlig och min moster tyckte också väldigt bra om honom. När jag berättade för min kusin vad han hade gjort blev hon jättearg och sa:
- Det är ju inte bara dig han är respektlös mot utan även mot oss, hela din släkt.
Det kändes bra. Som om vi var en enad front mot honom...
Jag kände faktiskt igår vid middagen att han faktiskt har gjort sig av med något helt fantastiskt. Jag är en ordnad tjej som kommer att ha en fantastisk utbildning. Jag har mål i livet som jag kämpar för och som jag uppnår. Jag nöjer mig helt enkelt inte. Dessutom har jag en helt fantastisk familj som ställer upp i alla lägen och som är så full av kärlek att jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det. Och som pappa sa:
- Ens partners familj blir allt viktigare ju äldre man blir.
Det måste vara helt fruktansvärt att älska någon och känna att man avskyr hans familj. Jag minns inte vem men jag träffade nyss någon som inte alls uppskattade sin pojkväns familj. Det måste ju vara jättejobbigt.
Nästan direkt började det att kännas bättre. Pappa som alltid är så klok sa till mig när jag sa att det fortfarande kändes ledsamt:
- Men det stora förloraren är faktiskt han!
Det är ju en klyscha som folk säger men han sa det med en sådan inlevelse att det kändes som han verkligen verkligen menade det. Då blev jag glad.
- Ja sa jag, för han har ju inte bara förlorat mig, han har ju förlorat er också! sa jag och det kändes bra.. Jag har världens bästa familj och han har kommit väldigt bra in i min familj. Mamma älskade honom och pappa tyckte väldigt bra om honom. Dom brukade t.ex spela golf tillsammans. Nog för att jag tycker om hans familj väldigt mycket men jag har inte kommit in i den lika bra som han har gjort i min. Och jag tycker sådant är jätteviktigt. Man vill ju tycka om och bli omtyckt av sin pojkväns familj.
Han var dessutom inte bara involverad i min familj utan även i hela min släkt. Farmor sa alltid att hon tyckte att han var så trevlig och min moster tyckte också väldigt bra om honom. När jag berättade för min kusin vad han hade gjort blev hon jättearg och sa:
- Det är ju inte bara dig han är respektlös mot utan även mot oss, hela din släkt.
Det kändes bra. Som om vi var en enad front mot honom...
Jag kände faktiskt igår vid middagen att han faktiskt har gjort sig av med något helt fantastiskt. Jag är en ordnad tjej som kommer att ha en fantastisk utbildning. Jag har mål i livet som jag kämpar för och som jag uppnår. Jag nöjer mig helt enkelt inte. Dessutom har jag en helt fantastisk familj som ställer upp i alla lägen och som är så full av kärlek att jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det. Och som pappa sa:
- Ens partners familj blir allt viktigare ju äldre man blir.
Det måste vara helt fruktansvärt att älska någon och känna att man avskyr hans familj. Jag minns inte vem men jag träffade nyss någon som inte alls uppskattade sin pojkväns familj. Det måste ju vara jättejobbigt.
Förfärliga helger...
Idag har inte varit någon bra dag. Det började med att jag vaknade en halvtimma innan klockan skulle ringa och sen så kunde jag inte somna om. Då låg jag bara och tänkte på honom. På jobbet hade vi inga kunder vilket gjorde att jag tänkte på honom i stort sett hela dagen.
Sen har jag sett från min statistik att han inte kollade min andra blogg igår vilket kanske betyder att han
1. var ute igår
2. har slutat tänka på mig
Båda alternativen är lika vedervärdiga. Jag blev ledsen när jag åkte hem från jobbet så jag var tvungen att gråta lite.
Ikväll ska jag i alla fall ut med en kompis. Jag hoppas att det inte blir så att jag kommer bli ledsen som jag var förra lördagen. Men tanke på hur jag har mått idag är dock risken stor.
Sen har jag sett från min statistik att han inte kollade min andra blogg igår vilket kanske betyder att han
1. var ute igår
2. har slutat tänka på mig
Båda alternativen är lika vedervärdiga. Jag blev ledsen när jag åkte hem från jobbet så jag var tvungen att gråta lite.
Ikväll ska jag i alla fall ut med en kompis. Jag hoppas att det inte blir så att jag kommer bli ledsen som jag var förra lördagen. Men tanke på hur jag har mått idag är dock risken stor.
Drömmer jag...
Ibland är det som om allt bara är en hemsk dröm. Som om jag snart kommer att vakna och inse att han faktiskt vill vara ihop med mig och vi kommer att skaffa barn och gifta oss.
Varför i helvete kan jag inte sluta hoppas?
Varför i helvete kan jag inte sluta hoppas?
Kontakt
Det var i söndags som jag började prata med honom på msn. Idag är det fredag och vi har inte hörts sen jag sa:
- Då kan vi aldrig höras igen.
Jag vill inget hellre än att ringa honom men jag tvingar mig själv till att inte göra det. Ibland blir jag rädd för mig själv. Jag känner mig nästan psykiskt störd. Jag har massa känslor inom mig som jag inte känner igen och som jag inte kan hantera och dom gör mig livrädd. Men i boken som jag läser beskriver författaren att när man går igenom en kris så är det lätt att man känner sig psykist störd. De var faktiskt ganska skönt att läsa det.
Usch imorgon är det lördag. Vardagarna går bra men helgerna är vidriga. På ett sätt hoppas jag att jag kommer att träffa honom ute på krogen på lördag. På ett sätt hoppas jag det inte. Jag vet redan nu att jag inte kommer att ha kul när jag går ut men samtidigt känns det som om jag måste.
- Då kan vi aldrig höras igen.
Jag vill inget hellre än att ringa honom men jag tvingar mig själv till att inte göra det. Ibland blir jag rädd för mig själv. Jag känner mig nästan psykiskt störd. Jag har massa känslor inom mig som jag inte känner igen och som jag inte kan hantera och dom gör mig livrädd. Men i boken som jag läser beskriver författaren att när man går igenom en kris så är det lätt att man känner sig psykist störd. De var faktiskt ganska skönt att läsa det.
Usch imorgon är det lördag. Vardagarna går bra men helgerna är vidriga. På ett sätt hoppas jag att jag kommer att träffa honom ute på krogen på lördag. På ett sätt hoppas jag det inte. Jag vet redan nu att jag inte kommer att ha kul när jag går ut men samtidigt känns det som om jag måste.
I framtiden
Jag läser en bok nu om dumpade kvinnor som jag har köpt. I den säger massa med kvinnor att dom efter kanske 10 år fortfarande känner sorg och en viss tomhet efter sin första kärlek trots att dom har ny man och barn mm.
Jag hoppas verkligen inte att jag känner så om 10 år. Jag hoppas jag kan vara en sån tjej som säger "I'm so totally over him" och verkligen mena det.
Just nu känns det som om jag kommer att sakna honom resten av mitt liv men jag hoppas att det inte blir så.
Jag hoppas verkligen inte att jag känner så om 10 år. Jag hoppas jag kan vara en sån tjej som säger "I'm so totally over him" och verkligen mena det.
Just nu känns det som om jag kommer att sakna honom resten av mitt liv men jag hoppas att det inte blir så.