13 dagar
Det har gått 13 dagar sen vi hade kontakt sist. Innan har vi hörts varje vecka, alltid på lördagar eller söndagar. Jag ska härda ut i 60 dagar så får vi se hur jag mår sen. Idag är det söndag. vad jag i alla fall kan säga är att jag mår mycket mycket bättre när vi inte har kontakt. Givetvis tänker jag på honom hela tiden men för varje dag som går som jag inte har ringt blir jag lite stolt över mig själv och så gör det att jag mår bättre. Det är som en uppåtgående spiral. Tack för det!
Jag har varit på dejt dessutom med en kille. Jag tycker hela det här dejtingträsket är oerhört påfrestande men det är skönt att kunna tänka på någon annan än honom. Snart ska jag dessutom på dejt med en annan kille som jag faktiskt har känt sedan lågstadiet. Får se hur det går. Det är mest han som har pushat för det här och det är rätt skönt för en gångs skull att få lite bekräftelse.
När jag tänker på honom känner jag fortfarande ett styng i hjärtat och det gör så himla ont. Jag tänker på honom varje dag och blir ledsen för att jag inte får dela min framtid med honom. Men livet går vidare. I veckan var jag och spelade minigolf med min killkompis och han sa något som fick mig att bli så himla ledsen:
- Men han ser ju jättebra ut så det kommer inte dröja länge innan han hittar en jättesöt tjej.
Jag vet inte varför han sa så men det kanske var bra...
Jag minns att jag frågade mig själv varför jag i helvete inte kunde sluta hoppas och tro att han skulle ångra sig men i en av mina självhjälpsböcker står det att det är vårt sätt att hantera sorgen. Man går in i förnekelsens underbara värld för att man helt enkelt inte kan hantera att ta emot så mycket sorg på en gång så då förnekar man det för att gradvis ta till sig sanningen i en sådan stor portion som man klarar av att hantera. Det kändes väldigt skönt att läsa det. Ibland har jag ju trott att jag är psykiskt sjuk pga av alla känslor som svallar runt i mitt huvud.
Jag har varit på dejt dessutom med en kille. Jag tycker hela det här dejtingträsket är oerhört påfrestande men det är skönt att kunna tänka på någon annan än honom. Snart ska jag dessutom på dejt med en annan kille som jag faktiskt har känt sedan lågstadiet. Får se hur det går. Det är mest han som har pushat för det här och det är rätt skönt för en gångs skull att få lite bekräftelse.
När jag tänker på honom känner jag fortfarande ett styng i hjärtat och det gör så himla ont. Jag tänker på honom varje dag och blir ledsen för att jag inte får dela min framtid med honom. Men livet går vidare. I veckan var jag och spelade minigolf med min killkompis och han sa något som fick mig att bli så himla ledsen:
- Men han ser ju jättebra ut så det kommer inte dröja länge innan han hittar en jättesöt tjej.
Jag vet inte varför han sa så men det kanske var bra...
Jag minns att jag frågade mig själv varför jag i helvete inte kunde sluta hoppas och tro att han skulle ångra sig men i en av mina självhjälpsböcker står det att det är vårt sätt att hantera sorgen. Man går in i förnekelsens underbara värld för att man helt enkelt inte kan hantera att ta emot så mycket sorg på en gång så då förnekar man det för att gradvis ta till sig sanningen i en sådan stor portion som man klarar av att hantera. Det kändes väldigt skönt att läsa det. Ibland har jag ju trott att jag är psykiskt sjuk pga av alla känslor som svallar runt i mitt huvud.
Kommentarer
Trackback